Per Kågeson
Per Kågeson

En partiell medborgarlön som tillfaller småbarnsföräldrar som väljer hög deltid framför heltid är ett alternativ till förkortad arbetstid för alla som dessutom skulle minska risken för en kvinnofälla, skriver författaren Per Kågeson.

Mellan 1930 och 1975 prioriterade arbetarrörelsen arbetstidsförkortning. Veckan kortades till 40 arbetstimmar och semesterveckorna växte till fem. Under den senare delen av perioden byggdes systemet med föräldraförsäkring ut.

Men under senaste 40 åren har arbetstiden bara kortats marginellt (genom avtal mellan arbetsmarknadens parter). Under denna tid har BNP per capita ökat med nästan 80 procent. De växande resurserna har använts till privat och offentlig konsumtion.

Effekterna är inte enbart positiva. Snabbt ökande konsumtion av t.ex. flygresor, textilier och kött har medfört att våra utsläpp av koldioxid fortsätter att öka om hänsyn även tas till de utsläpp som sker utomlands.

Den snabba tillväxten är delvis ett resultat av att arbetskraften vuxit till följd av ökad kvinnlig förvärvsfrekvens och en omfattande invandring. Utbyggnaden av barnomsorgen har varit en förutsättning.

Men myntet har en baksida. Kvinnor är nu sjuka dubbelt så mycket som män, medan sjukligheten ännu i början av 1980-talet var jämnt fördelad. Det handlar i växande grad om psykiatriska diagnoser med tydlig bakgrund i arbetsrelaterad stress.

De högsta sjukskrivningstalen finns hos kvinnor i åldrarna 30–45. Trots att nästan hälften av småbarnsmammorna väljer att arbeta deltid avsätter deras dubbelarbete tydliga spår.

Stressen får också konsekvenser för barnen. Hrafnhildur Gunnarsdóttir visar i sin doktorsavhandling att psykisk ohälsa är dubbelt så vanligt bland barn till tidspressade föräldrar som bland övriga barn. Många barn lider av en allt för tidig separation från föräldrarna.

Bland ett- och tvååringar är infektioner 2–4 gånger vanligare hos förskolebarnen än bland hemmabarn. Från ca tre års ålder är skillnaden däremot liten.

Förskolan brottas med problem i form av stora grupper, brist på utbildad personal, trånga lokaler och inte sällan svag pedagogik och arbetsledning. Personalen har högre sjukskrivningstal än nästan alla andra yrkesgrupper.

Arbetsgivarna behöver sällan anlita vikarier och upptäcker knappt att pappor också är föräldrar.

Kampen för jämställdhet och kvinnornas höga förvärvsfrekvens har inte påtagligt påverkat männen. De utför fortfarande en mindre del av hushållsarbetet och tar långt mindre ansvar för barnen.

Effekten av införande av icke-överlåtbara »pappamånader« har avtagit med antalet månader och trots att männen bara tar ut en liten del av den totala tiden är deras uttag fördelat på många fler tillfällen än mammornas.

En del sammanfaller med mammans ledighet eller kommer först när barnen blivit 6–7 år gamla eller tas ut i mycket små portioner.

Det gör att arbetsgivarna sällan behöver anlita vikarier och knappt upptäcker att pappor också är föräldrar.

Maria Jansson menar i sin doktorsavhandling att de familjepolitiska reformerna befriat männen från ansvar och lämnat kvinnorna med dåligt samvete.

Roger Klinth betecknar i sin avhandling uppgiften att »skaffa mamma jobb och göra pappa med barn« som den dubbla emancipationen.

Men han tvingas konstatera att den barnomsorg som frigjort kvinnan samtidigt skapat möjlighet för männen att undandra sig ett jämställt ansvar för barnen. Därför har den andra halvan av emancipation till stor del uteblivit.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå de krav som framförs om obligatorisk likadelning av föräldrapenningdagarna.

Men med bara 13 månader att fördela är risken stor att en sådan reform går ut över mammornas och barnens rätt till amning. Dessutom finns en uppenbar risk att de mest utsatta kvinnorna och deras barn kommer i kläm när män vägrar eller är helt olämpliga för uppgiften.

Jag studerar i boken Jämställda – men inte på mannens villkor och barnens bekostnad (Hjalmarson & Högberg) förutsättningarna att finansiera en utbyggnad till 24 månader med tredelning av tiden. Om man tar hänsyn till alla bortfallande kostnader så går kalkylen nästan ihop. På köpet underlättar man situationen för den hårt trängda förskolan och lindrar personalbristen.

Enligt många feminister och arbetslinjens företrädare är en förutsättning för jämställdhet att mammor snabbt återgår i arbete och jobbar heltid.

Regeringen följer en manlig norm som säger att barn inte får inkräkta på de vuxnas yrkesarbete och karriärer

Regeringen säger i 2016 års vårbudgetproposition att det inte finns några skäl till skillnader i sysselsättningsgrad mellan könen och att heltidsarbete ska vara norm för alla.

Den följer en manlig norm som säger att barn inte får inkräkta på de vuxnas yrkesarbete och karriärer.

Men varför vill så många feminister göra mannen till kvinnans måttstock? I Sverige har jämställdhet blivit synonymt med att båda föräldrarna jobbar heltid och tar lika lite hand om barnen.

Boken behandlar också frågan om en generell förkortning av arbetstiden, som dock skulle bli väldigt kostsam om den ska finansieras över statsbudgeten eller ta lång tid att genomföra avtalsvägen.

Min slutsats blir att man istället bör satsa på en partiell medborgarlön som tillfaller småbarnsföräldrar som väljer hög deltid framför heltid. Därigenom undviker man uppkomsten av en kvinnofälla och kan locka fler män att ta större ansvar.

Per Kågeson är författare, forskare och konsult i miljöfrågor, Nu aktuell med boken Jämställda men inte på mannens villkor och barnens bekostnad.