patrikbild

Liberalismen behövs sannerligen i en allt mer auktoritär värld. Frågan är bara vad det har med Liberalerna att göra, skriver debattören Patrik Witkowsky.

En aning däven zappade jag på söndagsmorgonen över från en katolsk mässa till Folkpartiets landsmöte. ”Vi ska göra liberala idéer och liberala visioner till verklighet för människor”, proklamerade Jan Björklund.

Partinamnet byttes till Liberalerna. Individ efter individ tog ordet för att hylla denna ädla beteckning och understryka behovet av liberalismen i en allt mer auktoritär värld.

Nyfiket begav jag mig till deras nya hemsida, men fann mig snart smuttandes på en tämligen vattnig slagordscocktail: 4 centiliter ”ekonomisk frihet” skakades ihop med 2 centiliter ”avtalsfrihet” och toppades med några droppar ”bekämpande av diskriminering”.

I det ”ideologiska DNA” Liberalerna skriver att de vill lyfta fram, verkar en gen spårlöst försvunnen, nämligen individens demokratiska fri- och rättigheter på arbetsplatsen.

Har alltså den liberala evolutionen resulterat i en total acceptans för att företagen i vårt land styrs hierarkiskt av ledningar som inte är tillsatta av de underordnade individerna?

Att individens yttrandefrihet kraftigt kringskärs på jobbet? Att individer, i utbyte mot en lön, hyrs in för att verkställa order som skickats från ovan genom benhårda maktpyramider?

Att individen inte slutar vara en individ i arbetslivet, utan även där har vissa fri- och rättigheter, har varit en central idé inom liberalismen enda sedan den industriella kapitalismen trängde fram.

John Stuart Mill, ofta betraktad som grundaren av den moderna liberalismen, såg med avsmak på företag med ”kapitalägare som ledare och arbetare utan inflytande”. Han drömde om en framtid där ”arbetarna själva på jämlik basis [är] underställda chefer valda och avsättliga av dem själva”.

Den amerikanske liberalen John Dewey, förra seklets kanske främsta demokratiteoretiker, skrev några decennier senare att demokratin krävdes överallt där män och kvinnor utsattes för godtycklig maktutövning.

Så länge demokratin lyser med sin frånvaro i ”familjen, kyrkan, företag och skolan… är den politiska demokratin inte trygg.”

Bertrand Russell, en av 1900-talets mest tongivande samhällsdebattörer, vars politiska filosofi var tydligt baserad på en liberal värdegrund, förkunnade:

”Det kan inte finnas någon verklig frihet eller demokrati, förrän de människor som uträttar arbetet inom ett företag också kontrollerar dess ledning.”

Besläktade resonemang har återfunnits hos bland andra Wilhelm von Humboldt, Adam Smith och Alexis de Tocqueville, fram till Robert Dahl och James M. Buchanan i våra dagar.

Denna liberala idétradition har dock av förklarliga skäl tryckts under ytan av de maktfullkomliga företag, och deras intellektuella försvarare, som kommit att dominera vår politiska idédebatt.

Även Folkpartiet hade länge svårt att förstå att demokratin bara är legitim i statens styre. I sitt valmanifest från 1970 ställdes således krav på:

”Medbestämmande för de anställda på alla nivåer, representanter för de anställda i företagens styrelser, större makt åt företagsnämnder med bland annat egen budget”.

Då var då och nu är nu. I dag kallar Liberalerna individens rätt att inte ha några rättigheter på arbetsplatsen för ”avtalsfrihet”. Att totalitärt styrda företag ska kunna stämma demokratiska stater är ”ekonomisk frihet”.

Liberalismen behövs sannerligen i en allt mer auktoritär värld. Frågan är bara vad det har med Liberalerna att göra.

Patrik Witkowsky, regissör till filmen Kan vi göra det själva?: en film om ekonomisk demokrati