Stefan Gehander
Stefan Gehander

Vi ska inte åka till Ryssland eller umgås med ryssar för att lära ut något, vi borde istället lära oss ett och annat. Avskaffade studieavgifter och visumfrihet mellan Ryssland och Sverige kunde vara en början, skriver översättaren Stefan Gehander i en replik.

En gång i min ungdom läste jag Lars Ingelstams bok om det framtida samhället. Det var en hisnande upplevelse för en revolutionärt sinnad, och jag kom att leva större delen av mitt liv i socialismens Ryssland. Teorierna stämde inte, och jag kom på helt andra tankar.

Idag är problemet våra relationer till Ryssland.

Ingelstams uppmaning till samarbete är så en inte bara rimlig utan också nödvändig tanke.

Förhållandet mellan Sverige och Ryssland är sämre än på länge, även om diplomaterna med sammanbitna tänder beskriver tillståndet som normalt.

Rädslan och fiendebilden i Sverige har gått så långt att värnplikten har återskapats för att möta »den lede fi«, som vi ju alla vet vem det är. Det visste vi redan när jag läste Ingelstams bok.

Men kontakterna är, skulle jag tro, svårare att upprätthålla idag än de var då, eftersom en rysk organisation eller till och med person numera per definition är propagandamakare, spion eller samhällsfiende. Att överkomma denna spärr är samarbetets mål.

Ryssar i gemen har inte denna spärr. En svensk är alltid en välkommen gäst.

Vänorter kan vara en väg att gå, men den nordiska modellen måste förkastas redan som utgångspunkt.

Dock inte i stridsplan längs den ryska gränsen. Det är här det har gått snett. Den ryska gästfriheten och kontaktviljan uppfattas av självgoda svenskar och svenska organisationer som om dessa skulle vara »bättre« på något sätt.

Sverige är ju en demokrati, Ryssland inte, kan tanken gå. Den tanken har gått vilse i sin egen självbild.

Vänorter kan vara en väg att gå, men den nordiska modellen måste förkastas redan som utgångspunkt.

Den är inte bara genomsyrad av en falsk nordism, som aldrig har utvecklats, den är också källa till det missförstånd som uppstår när en sida försöker lära den andra att leva. Svenska skolor, körer, kyrkor (!?) har ingenting att lära ut i Ryssland, men däremot mycket att lära.

Detsamma gäller lokalpolitiker, som i min hemstad har tagit emot ryska journaliststuderande och försökt pracka på dem att kommunen själv informerar tidningarna om sin verksamhet. De ryska studerande lyssnade andäktigt.

De uppfattade det som att kommunen själv informerade om korruption, mygel och fifflande. Men det gör den ju inte, den till och med förnekar existensen av sådana fenomen, vilket media i kommunen gärna understryker.

I Ryssland finns det, som vi vet, ett sådant korrupt system. Det vet vi, eftersom lokalpolitiker inte sällan åtalas och hamnar i fängelse. I Sverige hamnar inga lokalpolitiker i fängelse.

Alltså finns ingen korruption. Vad de ryska utbytesjournalisterna inte får veta, är att lokalpolitiker i Sverige har straffrihet. Här kunde svenska utbytesjournalister i Ryssland lära sig en hel del om hur lögn och fusk avslöjas och saker och ting kallas för vad de är.

Det här är bara ett, ytligt behandlat exempel på att vänortsutbytet från starten lider av allvarliga brister.

Vi ska inte åka till Ryssland eller umgås med ryssar för att lära ut något, vi borde istället lära oss ett och annat. Det gäller särskilt mellanmänskliga relationer, vilket ju är vänortens kärna och samarbetets grund.

Därmed inte sagt att Sverige inte har något att erbjuda i samarbete, till exempel vägbyggnad och avfallshantering, men teknik finns även som möjlighet på den ryska sidan, till exempel rymd- och transportteknik.

Men jag är böjd att hålla med Ingelstam om att samarbetet i norr är mänskligare och därmed mera fruktbärande än den Gotlandsfixerade militarismen.

Jag är böjd att hålla med Ingelstam om att samarbetet i norr är mänskligare och därmed mera fruktbärande än den Gotlandsfixerade militarismen.

Turism är en mycket stor industri i Ryssland, särskilt om potentialen räknas in. Här finns enorma möjligheter för nyfikna och kunniga svenskar.

Den ryska nyfikenheten på kultur är gigantisk, men turismen till Sverige har minskat på grund av det växande föraktet för Västerlandet, alls inte på grund av minskade inkomster, som Ingelstam påstår.

Ett samarbete på sunda principer utgår inte från den gamla och förlegade idén att de egna medborgarna skall propagera för den egna livsstilen, utan för att lära sig se sig själv.

Ingen har ännu blivit klokare av att inte se sig själv i klart ljus. Påståenden som »Ryssland behöver moderna och välfungerande institutioner« är meningslösa och direkt skadliga, eftersom Ryssland har dessa institutioner, för det första, medan det, för det andra, är osäkert om Sverige har det, för den som vågar se att järnvägen inte fungerar och vattenförsörjningen är i förfall, till exempel.

Även inom skola och vård finns en hel del ryskt att hämta för Sverige.

Östersjön kunde förvisso vara en mötesplats för samarbete på de flesta områden, där en god början kunde vara inte bara avskaffade studieavgifter, utan också visumfrihet mellan Ryssland och Sverige, kanske Norden.

Sedan 1986 har svensk utrikespolitik mot Ryssland varit ett totalt fiasko och en europeisk säkerhetsordning är så långt borta den kan vara.

Det beror inte på att Putin skulle vara särskilt hårdhjärtad, snarare på svensk träskallighet. Att övervinna den kommer att kosta betydligt större ansträngningar än två miljarder i statsbudgeten. Det är, tyvärr, en nästan omöjlig uppgift.

Stefan Gehander är översättare och aktuell med boken En resa från Malmö till Moskva.