I söndags bad Arabförbundet FN:s säkerhetsråd om hjälp med FN-styrkor till Syrien. Det är ett epokgörande ställningstagande. Arabförbundet har varit en klubb för självgoda diktatorer. Nu går de i spetsen för stöd till den syriska oppositionen. Den arabiska våren och de nya demokratierna i Tunisien, Irak och Egypten har förändrat Mellanöstern.

Resten av världen måste naturligtvis svara. Passiviteten är outhärdlig. Men vad är möjligt för FN när Ryssland och Kina – av imperiepolitiska orsaker – verkar hindra alla initiativ? Att ställa sig bakom Arabförbundets begäran som utgångspunkt för nya diskussioner måste ändå vara självklart.

Men svårigheterna för en FN-insats, om den mot all förmodan skulle bli verklig, är enorma. FN-styrkor står ofta maktlösa inför hänsynslösa arméer; erfarenheterna från Bosnien och Libanon är mörka. De riskerar att bli mer observatörer än ett verkligt skydd civilbefolkningen kan lita på. Syrien är dessutom ett stort land, en regional stormakt, och fredsbevarande styrkor skulle behöva vara stora som en hel armé för att göra skillnad.

Diskussionen är viktig men ändå hypotetisk, eftersom den syriska regimen aldrig skulle släppa in några FN-styrkor i landet. De vill fortsätta dödandet utan inblandning. Och om al-Asad trots allt säger ja skulle det vara på villkor att en insats i praktiken får funktionen att dämpa revolutionen och bädda in regimen. Det är inte avsikten med Arabförbundets beslut.

De vill i stället se FN som instrument för att demokratisera Syrien och avveckla regimen. I resolutionen gör de det viktiga ställningstagandet att vilja ”öppna kommunikationskanaler till den syriska oppositionen och erbjuda all form av politiskt och ekonomiskt stöd till den”.

Det som kunde blivit en framgångsrik demokratisk revolution, som i Tunis och Kairo, har genom regimens våld utvecklats till något annat. Det är inte svårt att se tecken på ett sönderfall liknande det libanesiska under inbördeskriget. Nu kommer också rapporter om nätverk kring al-Qaida – grupper som utan skillnad ser FN, demokratiska principer och Asadregimen som sina fiender.

Sedan kriget i Jugoslavien och folkmordet i Rwanda har diskussionen om interventioner varit intensiv. Men den har haft svårt att bryta sig loss från militaristisk fantasilöshet. Vi saknar fortfarande realistiska modeller för hur man ingriper i stor skala utan bomber. I Syrien är det den enda möjligheten – och den måste påtvingas regimens hela våldsapparat. Hur gör man det?

Men svårigheten att göra rätt i en komplicerad situation får inte bli argument för passivitet. Omvärlden måste på något vis ge den demokratiska oppositionen praktiskt stöd och hjälpa till att tvinga bort Asad från makten. Det är bråttom nu.