ledare Det kan verka logiskt att landets regioner anlitar bemanningsföretag på grund av personalbrist. Men vad är det i så fall som hindrar regionen att anställa egen personal med bra löner och hög flexibilitet?

Ibland behöver man vända på en etablerad sanning för att kunna se en fråga ur ett annat perspektiv. Det har Johan Enfeldt gjort i sin rapport “Hyrsjuksköterskor i vården – hur det gick till när politikerna tappade kontrollen och hur beroendet av hyrsjuksköterskor kan brytas” (Arena Idé). Han ställer där den högst relevanta frågan om behovet av hyrpersonal främst beror på dålig arbetsmiljö eller om förekomsten av hyrpersonal är ett arbetsmiljöproblem i sig?

De senaste fem åren har regionernas (tidigare landstingens) kostnader för inhyrd personal fördubblats, från 2,8 till 5,4 miljarder kronor. Region Västernorrland är ett bra exempel på vad detta innebär i praktiken. Där har man nyligen höjt ersättningen till bemanningsföretagen, vilket gjort att de nu kan erbjuda upp till 95 000 kronor i månadslön till sina hyrbarnmorskor när kvinnokliniken i Sundsvall och Örnsköldsvik behöver anlita dem. När kvinnokliniken själv ska anställa går smärtgränsen vid 32 500 kr.

Det är väl inte så illa att man är redo att pumpa ut skattepengar till bemannings-företagen för att slippa ta det fulla arbetsgivaransvaret för sina egna anställningar?

”Det är bristen på barnmorskor som driver fram det och vi måste ju få in barnmorskor/…/ Vi behöver ha barnmorskor och då får vi ta in stafettpersonal för att avlasta de fast anställda”, förklarar kvinnoklinikens länsverksamhetschef Marju Dahmoun.

Resonemanget att det är på grund av personalbrist som man anställer hyrbarnmorskor från bemanningsföretagen kan i någon sekund verka logisk, men i nästa måste man ändå fråga sig vad det är som hindrar regionen att anställa egen personal med bra löner och hög flexibilitet. För det är nämligen de faktorerna som gör att bemanningsbranschen lockar, inte den dåliga arbetsmiljön eller kompetensbristen som så ofta åberopas, enligt rapporten. Att det skulle saknas kompetens inom vården som bara bemanningsföretagen kan åtgärda, stämmer inte heller. Däremot blir kompetensen dyrare och personalomsättningen högre, vilket i slutändan drabbar patienterna med sämre vårdkontinuitet.

De höga kostnaderna för inhyrd personal gör att det blir mindre pengar kvar till vård och att en ökande andel hyrpersonal gör att arbetssituationen för den ordinarie personalen blir sämre. Den ökade användningen av underleverantörer (till exempel sjuksköterskor som har egen firma) gör också att ansvaret för personal och patienter blir otydligare.

Tiotusenkronorsfrågan är varför regionerna ändå är beredda att betala så mycket mer för inhyrd personal än för sin egen? Det är väl inte så illa att man är redo att pumpa ut skattepengar till bemanningsföretagen för att slippa ta det fulla arbetsgivaransvaret för sina egna anställningar, där det ingår arbetsmiljöansvar, kompetensutveckling, sjuklön, rehabilitering och allt annat som regleras i ett kollektivavtal? Eller för att slippa befatta sig med rekrytering och omplacering som kräver stora insatser? Tyvärr verkar det inte bättre.

Och i väntan på att regionerna tar sitt förnuft till fånga och anstränger sig för att bli en attraktiv arbetsgivare, står förhoppningen till politikerna. Steg ett måste vara att säkerställa personalförsörjningen inom vården genom att se över de ekonomiska incitamenten för bemanningsföretagens och regionernas osunda allians.