Överenskommelsen i Bryssel natten till tisdag om nya nödlån till Grekland skiljer sig inte från andra kompromisser: Alla får en bit av kakan.

Eurozonens politiker slipper efter tre långa nattförhandlingar nesan att ännu en gång behöva säga till finansmarknaderna att den inte klarar av att fatta nödvändiga beslut.

Grekerna får loss 44 miljarder euro till jul och kan därmed betala av bankerna, för en tid klarar de löner och pensioner till statsanställda och behöver tills vidare inte knuffas ut ur eurozonen eller EU.

Tyskarna undgår en verklig nedskrivning av sina fordringar före det tyska förbundsdagsvalet hösten 2013. Hade det skett, skulle för första gången de tyska skattebetalarna behövt betala för den felaktiga krispolitiken. Nu kanske Angela Merkel klarar att bli omvald.

Det betyder också att Christine Lagarde, chef för valutafonden IMF, har åstadkommit ett antal små eftergifter, men strängt taget misslyckats med det som hon offentligt efterlyst – en stor, långsiktigt hållbar avskrivning av de offentliga skulderna.

Vad vi fått är således ännu ett uppskov. Kostnaderna för den ohållbara grekiska skuldbördan sänks genom en serie kosmetiska ingrepp. Det är inte fel. Men att sänka räntan och flytta fram avbetalningstider minskar ju inte själva skulden. ”Fuskfabriken i Bryssel”, som Larry Elliott i The Guardian kallar siffertrixandet under nattmanglingarna, har skapat en andhämtningspaus.

Men Grekland är insolvent och förblir det, eftersom ingenting i ekonomin tyder på att man på egen hand ska kunna klara av att betala av en statsskuld på i utgångsläget 170 procent av BNP. Nu finns ett vagt löfte om att få ner skulden till 110 procent 2022.  Men om tio år är väl de flesta av makthavarna bakom gårdagsnattens skrivningar pensionerade eller i himlen.

Vad värre är, de som det hela handlar om, grekerna, vad har de att vänta? Skuldbördan har i princip inte förändrats, ekonomin är i fritt fall, ingen vill investera och bankerna är på ruinens brant. Det är nog inte fel att gissa att det om ett halvår eller ett år blir ytterligare krismöten om Grekland, nattliga gräl om nya nedskärningspaket samtidigt som det politiska våldet i Grekland stegras.

Redan har anhängarna av nazistpartiet Gyllene Gryning tagit fram juntageneralernas flagga. Deras parlamentsledamöter beväpnar sig och hotar att under skydd av sin parlamentariska immunitet döda meningsmotståndare.

Nattens besked om det skuldsatta Grekland innebär därmed – något tillspetsat – att omsorgen om de tyska väljarnas nattsömn är viktigare än hur det går för demokratin i Grekland.

Kan EU stava till ordet solidaritet?