Den globala kapitalismen har gått in i en ny fas. Utan hårdare reglering riskerar den att förgöra sig själv. Ett av många tecken på krisen är den allt större ojämlikheten.

Den rikaste procenten i världen lade beslag på 82 procenten av förmögenhetstillväxten förra året. Den fattigaste halvan av världens befolkning fick inte någon del alls. Det konstateras i en ny rapport från Oxfam.

I linje med detta har antalet dollarmiljardärer vuxit snabbare än någonsin. Nedbrutet på branschnivå blir siffrorna chockerande. En vd inom klädbranschen tjänar lika mycket på fyra dagar som en arbetare som syr kläderna tjänar under hela sin livstid.

Det är en spöklik utveckling vi beskådar. Det spelar ingen roll hur stora klyftorna är. De rika vill bli ännu rikare. Det går alltid att öka vinsten. Och det tar aldrig slut.

Politikens tillkortakommande hänger samman med ett större skeende. Sedan några decennier tillbaka har den globala kapitalismen gått in i en ny fas. Den finansiella sektorns andel av den totala profiten har ökat dramatiskt, vilket i sin tur lett till att de finansiella aktörerna blivit allt viktigare. Ekonomins maktcentra har förskjutits från industri till finanssektorn, från produktion till spekulation.

Finansialiseringen av ekonomin – som detta skifte brukar benämnas – är nära förbundet med avreglering och privatisering. Effekterna äter sig in överallt. Det handlar om nedpressade löneandelar, fler osäkra jobb, ökad privat skuldsättning och vidgade klyftor mellan rika och fattiga. Ett mönster är att marknadskrafterna tränger in överallt, även inom sektorer av välfärden som politiken länge försökt skydda; som vården, omsorgen, eldistributionen, vattenförsörjningen, brottsbekämpningen, skolan och utvecklingsbiståndet.

Ekonomins maktcentra har förskjutits från industri till finanssektorn, från produktion till spekulation.

Ekonomen Karl Polanyi (1886 – 1964) argumenterade i klassikern »Den stora omdaningen« för att kapitalismen kommer att förgöra sig själv om marknadskrafterna släpps fria. Polanyi menade att marknaden därför måste vara inbäddad i en politiskt beslutad reglering som syftar till gemensam trygghet och aktiv omfördelning. För Polanyi var detta inte bara en strategi för att skapa drägliga samhällen, utan en nödvändighet för att förhindra upplösning.

Efter den ekonomiska krisen 2008 har idéer likande Polanyis fått växande genomslag. Krisen kom som en blixt från en klar himmel och ingen litar längre på ekonomer och politiker som lovar att nya finanskriser går att undvika utan att finansmarknaderna regleras.

Ur nordiskt perspektiv har Polanyis analys en särskild betydelse. Inga samhällen i världen har en lika inbäddad kapitalism som de nordiska. Utgångpunkten för fortsatt politisk framgång är med andra ord bättre än någon annanstans. Samtidigt finns växande sprickor i fasaden även här, inte minst i form av växande klyftor och en marknadisering av välfärden.

Ett tecken i tiden, även i Norden, är den allt lägre beskattningen av förmögenhet och kapital. I Sverige har arvskatt och förmögenhetsskatt helt tagits bort medan bolagsskatten har sänkts drastiskt. Det centrala argumentet har varit att beskattning enbart leder till att pengarna försvinner utomlands. Förmodligen överdriver ledande politiker det omöjliga i att beskatta förmögenheter, men deras argumentation är just en bekräftelse av att det ekonomiska systemet har skiftat karaktär.

Arbetarrörelsen och vänstern måste i dag göra sitt yttersta för att försvara och utveckla en dräglig kapitalism.

När Panama- (2016) respektive Paradisläckan (2017) briserade stod det klart att många förmögna svenskar gömt pengar i skatteparadis, inklusive dåvarande ordföranden för Svensk Näringsliv Leif Östling. För dem har den allt lägre beskattningen av förmögenheter i Sverige uppenbarligen inte varit tillräckligt. De har ändå flyttat sina pengar till Brittiska Jungfruöarna eller Bermuda, ibland med lagliga metoder, ibland med olagliga.

Sedan många år tillbaka tävlar stater med varandra om låga skatter i hopp om att få behålla investeringar och åtminstone några skattebaser. Om den tendensen extrapoleras skrumpnar skatteunderlaget. I länder med stark offentlig välfärd är detta på sikt ett lika stort hot mot välfärdsstaten som högerpartiers förslag till skattesänkningar.

För arbetarrörelsen och vänstern i Norden leder detta till några slutsatser. En är att så långt möjligt tänja utrymmet för att stärka jämlikheten. I en ny rapport från Tiden finns flera konkreta reformförslag, däribland arvs- och gåvoskatter, en likvärdig tandvård och en gratis förskola. Nära sammanbundet med detta är en aktiv politik för att bromsa marknadiseringen av välfärden. Att begränsa vinstuttaget är ett av flera verktyg.

En annan slutsats är att försvaret av jämlikheten måste paras med en global politisk agenda, där frågan om skatteparadisen och övernationella strategier för att beskatta finanskapitalet tillhör kärnfrågorna.

Arbetarrörelsen och vänstern måste i dag göra sitt yttersta för att försvara och utveckla en dräglig kapitalism. Det är stora värden som står på spel och de politiska hoten är många.

De högerradikala lägger ut sina nät i orons vatten i förhoppning om att kunna kraftsamla för ett auktoritärt och etniskt monolitiskt samhälle. Dagens nyliberaler vill helst vara både marknadsliberala och konservativa samtidigt, men ser inte att finansialiseringen hotar att bryta sönder det kapitalistiska system som de påstår sig älska.