nomore_D

Unga kvinnor är ofta de som utsätts för bältesläggning. Detta är svårt traumatiserande – och är en företeelse som inte borde användas i vården, skriver Anneli Jäderholm.

Jag trodde att det bara var jag och starka, 200 kilo tunga och två meter höga, möjligen drogpåverkade patienter som bältades i vårt land. Det är den bilden av en bältespatient som gång på gång dyker upp i diskussioner på sociala medier. Men så är det inte. De flesta som bältas i vårt land i dag är unga kvinnor.

I våras kom Barnombudsmannens (BO) rapport ”Bryt tystnaden” som granskat hur barns mänskliga rättigheter respekteras inom psykiatrin. En förfärlig läsning som både visar på brister i skyddet av tvångsvårdade barn och att bältesläggning används som bestraffning.

I Uppdrag Granskning den 24 september kunde vi höra David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutvecklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö uttala sig;
”Den typ av konsekvenspedagogik som fanns för länge sedan är inte förenlig med den vården som finns nu”.

Att den inte finns är lögn.

I vår kampanj ”NO MORE – bältesläggning” får vi en mängd samtal från människor med egen erfarenhet eller deras anhöriga som bekräftar att de utsatts för hot om bältesläggning och att de bältats som bestraffning.

I glappet mellan professionen och verkligheten finns patienter som instämmer med det Johanna Rasmussen förde fram i Uppdrag Gransknings reportage: ”när patienternas ord står mot läkarnas så har läkarna all makt och de förblir oemotsagda. Vem har patent på sanningen?

Varje gång jag själv bältats har jag upplevt det som tortyr. Med isärdragna armar och ben och med bröst och skrev blottade är jag i ett tillstånd då jag knappt orkar ett andetag till i livet. Även personal vittnar om att det är svårt traumatiserande att binda fast någon på en brits mot deras vilja och att de lyder läkarens ordination, för att de måste det.

Hur bältessängen används ser olika ut över landet. Personal har berättat att de bältat människor för att de helt enkelt varit tvungna att få undan några patienter. På en del platser bältas flest patienter en viss tid på dygnet och på andra platser är det en viss avdelning eller ett visst skiftlag som bältar flest.

Just nu hörs röster från sakkunniga inom psykiatrin som säger ”vi ser ingen möjlighet att avskaffa bältesläggning inom överskådlig framtid” eller ”det är bara en liten del av alla patienter som bältas”. Vi ser det som ett försvar som vi måste tränga igenom.

Psykiatrin är en fråga för hela samhället och vi vill se ett offentligt erkännande av sakkunniga att bältessängen ibland missbrukas. Det som många av oss redan vet. Och vi vill höra att ”vi ska göra allt vi kan för att ta in ny kunskap samt inspireras av andra ställen där bältessängen inte används”. Allt annat är inte trovärdigt.

Nu hoppas vi i kampanjen få med oss de som har makt att styra psykiatrin. Vi vill att de gör allt de kan för att ta in ny kunskap, bland annat om lågaffektivt bemötande, utbildar massivt samt låter sig inspireras av ställen där bältessängen inte används.

Aktuellt i kampanjen är att vi nyligen hjälpt fyra svenska psykiatriska enheter att komma i kontakt med den isländska psykiatrin för att inhämta ny kunskap. Där har de varit utan mekaniska tvångsmedel sedan 1930- talet. Det ser vi som hoppingivande och ett steg i rätt ritning.

Anneli Jäderholm med stöd av Anna Linder, båda ”brobyggare” i kampanjen NO MORE