Kvinnor i arbetaryrken servar alla andra i 24-timmarssamhället. Så kan LO:s jämställdhetsbarometer sammanfattas, en av alla rapporter på temat ojämställdhet som släpps inför internationella kvinnodagen. Föga förvånande visade den att tid, makt och pengar är mycket ojämnt fördelade.

Även tankesmedjan Katalys belyser arbetsmarknaden för arbetarkvinnor. Deras rapport visar att var fjärde arbetarkvinna har en tidsbegränsad anställning. Över hälften arbetar deltid. 65 procent arbetar andra tider än mellan klockan 06.00 och 18.00, bland tjänstemän arbetar tre av fyra dagtid.

Inom kvinnodominerade arbetaryrken är även så kallade delade turer vanligt, sammanlagt är det cirka 150 000 personer som har sin arbetsdag uppdelade i olika pass. Utöver dessa usla arbetsvillkor är lönerna låga. Medellönen för arbetarkvinnor är 21 700 kronor i månaden, jämfört med medellönen för samtliga som är 29 800 kronor.

När den svenska arbetsmarknaden betraktas utifrån arbetarkvinnors villkor blir bristerna extra tydliga. Arbetsmarknadspolitiken och välfärdssamhället är i hög utsträckning utformad för heltidsanställda personer med fast jobb som arbetar dagtid. Konsekvenserna av det märks i arbetarkvinnors fysiska och psykiska ohälsa (det finns ett tydligt samband mellan otrygga anställningar och psykisk ohälsa), det märks i lönekuverten och det kommer märkas när det är dags för pension.

Inget av det här är nyheter. Regering efter regering fortsätter att misslyckas med de jämställdhetspolitiska målen om ekonomisk jämställdhet. Villkoren på arbetsmarknaden, särskilt för arbetarkvinnor, är allt för ofta en paradox. I många fall saknas heltidstjänster, men det går inte att få a-kassa för deltidsarbetslöshet. För andra är deltid det enda sättet att orka.

Men inget görs för att komma åt ohälsan eller det växande antalet otrygga anställningar. I stället satsas det på dem som redan har tid, makt och pengar. Som till exempel rutavdraget. I en intervju i helgen tog näringsminister Annie Lööf (C) upp rut som ett exempel på en förändrad tjänstesektor och hur jobb gjorts vita. Förr var det ”otroligt utskällt”. ”Nu köper nästan alla detta”, sa Lööf.

Nej Annie Lööf, ”alla” köper inte detta. Förra året använde sig 538 000 personer av rutavdrag, främst i höginkomstkommuner som Danderyd, Lidingö och Täby. Hur många arbeten som blivit vita är oklart. Studier visar att vita städjobb existerar parallellt med svarta städtjänster. Bland de som utför ruttjänsterna är 78 procent kvinnor, varav omkring 40 procent är utrikes födda. Jobb som har helt andra villkor än de ”alla” Annie Lööf syftar på är vana vid.

Oordningen inom kvinnodominerade sektorer måste upphöra. Det finns inga ursäkter. Om ”jobben först” ska fortsätta dominera svensk politik är ett minimikrav att det handlar om trygga jobb med god arbetsmiljö, för alla. Så väl heltids- som deltidsjobb. Men som sagt, regeringen verkar inte direkt intresserad.