Så länge bostadspolitiken abdikerar rullar bollen marknadsliberalernas väg.
Ställ en fråga till en nationalekonom och han (ja, det är ofta en man) pekar omedelbart på ett diagram med två kurvor (utbud och efterfrågan). Sedan säger han: låt oss prova att avreglera den här sektorn. Prismekanismen kommer då att skapa balans och jämvikt på marknaden. Dessutom är det effektivt och rättvist, alla efterfrågar vad de har råd med.
I veckan framfördes kravet av ”Bokriskommittén” under ledning av Klas Eklund, på uppdrag av bland andra Fastighetsägarna.
I dag är hyressättningen föremål för förhandlingar. Hyresgäströrelsen företräder hyresgästerna. Detta är egentligen måltavlan i ekonomernas kritik. De vill att fastighetsägarna själva ska kunna sätta hyran och kunna känna av ”marknadsläget”. Det skulle leda till en betydande ekonomisk överföring från hyresgäster till fastighetsägare.
Assar Lindbeck, som är pappa till förslaget, räknade i början av 1960-talet med att det rörde sig om så mycket som 1 till 1,5 procent av bruttonationalinkomsten. Lindbeck diskuterade olika åtgärder för att göra denna gigantiska värdeöverföring socialt acceptabel. Bokriskommittén är inte lika ambitiös i detta avseende utan tänker sig vissa tillfälliga insatser, såsom tillfälliga bostadsbidrag och en tillfällig förmögenhetsskatt på äldre fastigheter. Och en låg fastighetsskatt. Inte fördelningspolitiskt skarpt direkt. Snarare åtgärder för att möjliggöra övergången till ett högre hyresläge.
Hur mycket kommer hyrorna att öka? Oerhört svårt att säga. På 1960-talet trodde Lindbeck att hyreshöjningarna skulle hamna på 25 procent. Boverket beräkningar ligger i dag i samma härad. Men allt beror på var. I Malmö ligger skattningarna på 7 procent. I Göteborg på 25 procent och i Stockholm så högt som 75 procent. I genomsnitt. Beräkningar är beräkningar. Vad det blir i verkligheten är en annan femma. Förslaget medför också en reell maktförskjutning där den enskilde hyresgästens ställning radikalt försvagas. Trots alla vackra och välmenande löften om konsument- och besittningsskydd.
Kommer marknadshyror att leda till att bostadsbristen byggs bort? I nationalekonomernas teori, ja. Men i verkligheten? Mycket tveksamt. Redan i dag råder ett slags fri hyressättning i nyproduktion. Det har inte satt fart på byggandet i tillräcklig omfattning. Trots högre hyror.
Bostadspolitiken kan förstås inte leva bortkopplad från ekonomiska realiteter. I grunden måste vi kunna betala för vårt boende. Hyresrätten är i dag satt under press. Bostadsrätten har förhandlats till en handelsvara och ett investeringsobjekt som skapat en stor förmögenhetsmassa hos vissa hushåll. I centrala lägen har priserna mångdubblats. Vilket skapat incitament att omvandla stora delar av hyresbeståndet till bostadsrätter. En svart marknad på hyreskontrakt underminerar samhällsmoralen och tilltron till det gemensamma. Den ekonomiska politiken missgynnar också hyresrätten. Utmaningen ligger i att inom ramen för bruksvärdesystemet och förhandlade hyror värna och utveckla hyresrätten. Det kräver hänsyn inte bara till kvalitet utan även läge. Den så kallade Malmömodellen innehåller en sådan mekanism.
Men så länge politiken abdikerar rullar bollen marknadsliberalernas väg. En kommande regering borde tillsätta en bostadskommission. Ta gärna med en och annan ekonom. Men låt inte nationalekonomerna sätta dagordningen. Bostadspolitiken måste finnas i skärningspunkten mellan marknad och politik. Utan det ena blir det ren och skär idealism. Utan det andra: krass marknadsfundamentalism.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
