Den ekonomiska politiken spelar en avgörande roll i kampen mot rasism och högerextremism.
Som vi alla vet gör liberaler ett förtjänstfullt arbete i kampen mot rasism och högerextremism.
Men de har ofta en blind fläck.
De tror inte på att det finns ett samband mellan den ekonomiska politik som förs och hur starkt väljarstöd högerextrema partier får.
Under mellankrigstiden förelåg ett klart statistiskt samband mellan den tyska arbetslösheten och Hitlers väljarandel. Nuförtiden är ett sådant samband betydligt svagare. Det gör att liberaler inte behövt ifrågasätta de dominerande ekonomernas heliga kor.
Statistiken har gett dem en förevändning för att slippa föra en annan sorts ekonomisk politik, som inte bara är i finansmarknadernas intresse, utan som mer går folkliga önskemål till mötes.
Men häromdagen kom chocken för våra liberala vänner.
Det ansedda tyska forskningsinstitutet IFO har undersökt 827 parlamentsval i 20 länder i mer än 100 år. Dessa val har datakörts tillsammans med de återkommande bankkriserna. Det visar sig då att väljarstödet för högerextrema partier växer efter varje större eller mindre finanskris.
IFO:s undersökning konstaterar också att det demokratiska systemet i sådana kriser försvagas, att regeringsmajoriteter krymper, fragmenteringen i parlamentet ökar och att det därför blir svårare att lösa kriserna med politiska medel.
Det avgörande för väljarnas växande förakt för politiken är enligt IFO att staterna ofta låter skattebetalarna finansiera de hål som uppstått i bankernas räkenskaper, som en följd av bankmännens lättsinne.
En av liberalismens stora opinionsframgångar de senaste 30 åren är att man lyckats frikoppla ekonomin från politiken. Det är symptomatiskt att vi alla ser att Lasermannen på 90-talet hängde ihop med Ny Demokrati och brinnande asylboenden, men nästan ingen har – före IFO-rapporten – insett att det funnits ett samband också med dåtidens stora svenska finanskris.
IFO:s undersökning är inte bara en sifferövning. Den borde ge kalla kårar för oss alla, eftersom en rad finansiella institutioner gissar att nästa stora finanskris är i antågande, det är bara frågan när.
Valutafonden IMF förklarade nyligen att skälet till deras pessimism är att ingenting eller för litet gjorts för att förebygga en ny stor kris. Offentliga medel, som skulle gått till att staga upp banker i väst, har använts till massor av bolån eller slussats över i krediter till de nya utvecklingsekonomierna, som dessa nu, när tillväxten rasar, kommer att få mycket svårt att betala.
Bortsett från USA stagnerar nämligen världsekonomin. För första gången sedan 2009 sänker IMF prognosen för världens BNP. Farorna som världsekonomin nu står inför har aldrig varit så stora sedan de amerikanska bankkrascherna 2008, menar till exempel den tidigare amerikanske finansministern Lawrence Summers.
En ny stor finanskris riskerar alltså, om vi ska tro tyska IFO, att hälla bensin på en främlingsfientlig brasa som redan brinner rejält.
Men förmår de folkvalda lyfta sig i kragen, kan det också bli en rejäl knuff framåt för att ompröva den åtstramande ekonomiska politiken, som överallt kvävt tillväxten, och att en gång för alla bryta upp finansmarknadernas destruktiva makt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
