När Borg får styra

Finansminister Anders E Borg är mer teknokrat än politiker. Hans anti-sociala ingenjörskonst har fått prägla alliansregeringens politik sedan de tillträdde makten hösten 2006, medan statsministern har stått vid sidan av och tittat på. Resultatet: massiv kritik och minskat förtroende för regeringen. Statsminister Fredrik Reinfeldt verkar ha insett det ohållbara i att låta en opolitisk finansminister styra och drog i går tillbaka förslaget om att begränsa rätten att ingå avtal som säkrar inkomsten vid sjukdom.

Problemet med regeringens förslag om att begränsa sjukersättningen var att det inskränkte en så grundläggande rättighet som avtalsfriheten. Det var ännu ett slag mot arbetsmarknadens parter och deras möjligheter att förhandla – en klåfingrighet som strider mot den svenska modellen. Kritiken mot regeringen har kommit från alla håll, också från de egna politiska leden i riksdagen, över att individens frihet att själva välja försäkringslösningar skulle inskränkas. Det är en bild av Borgs politiska tondövhet. Regeringen har i denna fråga – som i många andra – en märkvärdig förmåga att göra alla från vänster till höger missnöjda, på en och samma gång.

Men Anders Borg försvarade givetvis sitt förslag in i det sista. Det beror på att han har ett nationalekonomiskt perspektiv på politiken, där teorin får styra. Kartan har blivit viktigare än terrängen. Finansministern tycker fortfarande att förslaget om sjukförsäkringen var helt rätt. Att regeringen backar beror inte på att han har förstått att förslaget är fel ur många så aspekter, utan enbart på grund av den massiva kritiken. Det betyder att nya politiska katastrofer är att vänta för alliansregeringen.

Först backade regeringen om den sänkta arbetsgivaravgiften för pizzabagare och klackbarer. Nu har de retirerat om sjukförsäkringen. Det tredje förslaget till slaktarbänken är troligen den obligatoriska a-kassan, som också har skapats utifrån en teoretisk modell, en borgsk verklighet som inte existerar. Förslaget var ursprungligen tänkt att sjösättas den första juli 2008, sen sköts det upp i ett år och nu på obestämd framtid. Kritiken mot den obligatoriska a-kassan har, liksom med sjukförsäkringen, kommit från många olika håll. LO, TCO och Saco har alla protesterat, liksom borgerliga politiker och berörda myndigheter.

Att en borgerlig regering lägger förslag av den här karaktären är anmärkningsvärt. I det ena begränsas rätten att sluta avtal, i det andra tvingas människor ansluta sig till avtal de inte vill ha, i det tredje gynnas vissa företag absurt mycket på andras bekostnad. Det är en märklig vindkantring för svensk borgerlighet. Så kan det bli när Borg får styra.