Förra veckan anklagade Per Ström i Svenska Dagbladet feminismen för att nedvärdera män samt sakna ambitioner att åstadkomma jämlikhet. Ström har fel i sak men debatten som följt ger honom i någon mån rätt om en svensk feminism på god väg att göra sig själv meningslös.

I svensk debatt anses Fredrik och Filippas uppdelning av tvätt vara en jämställdhetsfråga. Men inte att deras barnflicka helt lagligt har arbetat för mat, husrum samt 3 500 kronor i månaden. Att Emma Wiklund tvingas avgå från Lindex bolagsstyrelse är en jämställdhetsfråga. Men inte att Indiens textilindustri bygger på att unga flickor utnyttjas till slavkontrakt där hela lönen dessutom oftast går till deras blivande makars familjer. Kvinnliga toppolitikers alkoholproblem kan diskuteras som en produkt av maktfördelningen mellan könen i hemmet. Men LO-kvinnors sjukskrivningar kan inte diskuteras som en produkt av maktfördelningen mellan könen på arbetsmarknaden, utan anses enbart vara en fråga om alltför generösa ersättningsnivåer.

Den stora frågan för kvinnor blir med sådana feministiska utgångspunkter inte hur man ska lösa sina jämställdhetsproblem, utan hur man ska få råd att över huvud taget ha jämställdhetsproblem. Svensk feminism må faktiskt, vilket Ström hävdar, sakna legitimitet. Men det beror inte på att den är feministisk utan på att den är högervriden.

Kvinnor gör två tredjedelar av allt arbete i världen. För detta får kvinnor tio procent av världens inkomster samt äger en procent av produktionsmedlen. Sjuttiofem procent av världens analfabeter är kvinnor och sju av tio som går hungriga är små flickor.

Pär Ström rasar över vad han menar vara det antihumanistiska i politiska åtgärder riktade enbart mot kvinnor. Men det är faktiskt så att specialsatsningar på kvinnor är själva nyckeln till att avskaffa fattigdomen i världen. Det är därför som FN satsar stort på kvinnors villkor, inte för att världssamfundet råkar hata män.

Det senaste decenniet har privatiseringar och avregleringar gjorda i nyliberala och könsblinda ekonomiska modellers namn effektivt låst kvinnor i den informella sektorn eller i de lägst betalda och farligaste arbetena i den formella ekonomin. Att presentera ett trovärdigt alternativ till denna utveckling är vänsterns stora feministiska utmaning.

Inom socialdemokratin har det de senaste åren bedrivits ett ofta tungt arbete för att skapa legitimitet för feministiska perspektiv. Men när Mona Sahlin äntrade talarstolen som nyvald partiledare reducerade hon den ekonomiska ojämlikheten mellan könen till en fråga om lika lön för lika arbete (en problembeskrivning som naturligtvis effektivt döljer all verklig ojämlikhet). Samt definierade socialdemokratins feministiska uppgift till "att i sylvassa klackar" vara emot "allt vad kristdemokraterna är för".

Svenska feminister som menar allvar borde sluta diskutera sitt eget eventuella manshat med Pär Ström och i stället börja sätta press på Mona Sahlin. Det vore mer konstruktivt.