Bild: Ulrika Vendelbo

Färre människor kan idag jämfört med för tjugo år sedan försörja sig genom eget arbete.

Det beror på att välfärdssystemen passiviserar människor till "bidragsberoende" säger den borgerliga regeringen. Trygghet söver till utanförskap och att skära ner blir därför att bry sig.

Att det är omsorg att försämra för sjuka och arbetslösa kan man kanske tycka om man lutar åt höger. Däremot är det en märklig strategi för att bryta utanförskapet.

En stor grupp, motsvarande 2-3 procent av arbetskraften befinner sig idag i långvarig eller upprepad arbetslöshet. De värst utsatta är lågutbildade, funktionshindrade, sjukskrivna som behöver anpassade jobb, äldre arbetslösa, lågutbildade utlandsfödda och sökanden som är bundna till orter där det saknas arbeten. Med andra ord grupper som, om vi nu ska tala med borgerliga ord, knappast kommer lyckas "avstå från arbetslöshet" bara för att Anders Borg försämrar deras ekonomi.

Trots det har regeringen rustat ner de aktiva programmen riktade till dessa grupper visar en ny rapport av Bo Jangenäs och Levi Svenningsson. Arbetsförmedlingen ägnar sig idag istället främst åt att förmedla jobb till människor som i huvudsak kan klara sitt arbetssökande själva.

Jangenäs och Svenningsson beskriver hur den aktiva arbetsmarknadspolitiken har omvandlats till en aktiveringspolitik. Den enskildes "sökbeteende" är vad som anses påverka arbetslösheten. Ökad kontroll av individen uppfattas som lösningen på allt och lite till. Det verkliga problemet är i själva verkat att det inte finns någon arbetsmarknad för vissa grupper.

Rapporten "Innanför utanförskapet" visar att de höjda avgifterna till a-kassan som i slutet av förra året hade lett till att 420 000 personer nu står utan trygghet, inte var nödvändiga för att finansiera statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. Denna var i själva verket överfinansierad med 15-20 miljonerna.

Det borde vara arbetsförmedlingens viktigaste uppgift att bryta den långvariga arbetslösheten. Men så definierar vare sig arbetsförmedlingen eller regeringen sitt uppdrag, enligt rapportförfattarna. Det är utanförskapets orsaker som måste bekämpas: nämligen villkoren i arbetslivet. Näringslivet kan inte längre smita från ansvaret för förhållanden som de själva åstadkommer. Här måste socialdemokratin betona skyldigheter och inte bara rättigheter. Arbetslinjen måste gälla arbetsgivarna likaväl som arbetstagarna,

Orättvisa är inte lösningen på Sveriges problem, alldeles oavsett att den tillfälligt kan finansiera sänkt skatt till Täby, Danderyd och Djursholm. Som Mona Sahlin säger: "det går faktiskt inte att bryta ett utanförskap genom att införa ett ovanförskap."