Hundra år efter att svenska kvinnors släpptes fram till valurnorna, tyder allt på att demokratin som vi uppfattar den, är hotad. Är 2018 det år då Sverige upphör att vara Sverige?

För hundra år sedan stod Sverige inför ett av historiens viktigaste vägskäl. Efter mycket turbulens och hårda samhälleliga motsättningar vann demokratin när den allmänna och lika rösträtten lotsades igenom i riksdagen. 1918 betraktas därefter (med journalisten och författaren Per T Ohlssons formulering) som året då Sverige blev Sverige.

Kampen hade varit stenhård för reformvännerna bland rösträttskvinnor, socialdemokrater och liberaler, men skördetiden kom snabbt. Vad som gick i graven under de händelsedigra åren 1917 och 1918 var till de mångas lättnad en hel samhällsordning: det stockkonservativa oscarianska privilegiesamhället med sin dubbelmoral och sitt kvinnohat.

Som Håkan A Bengtsson uttrycker det i en ny antologi, Demokratins genombrott, ledde demokratins seger till att högern förlorade sin kulturella och hegemoniska ställning. Istället kom en kulturradikal agenda – antiklerikal, kulturvänlig och fientlig mot renodlad kapitalism och ärvd makt – att sätta sin prägel på hela 1900-talet.

Så här långt efteråt är det svårt att greppa Sverige som det var före det moderna genombrottet. För att göra det måste man se framför sig ett slags negativ till den Sverigebild som finns idag, visionen av den effektiva, progressiva och ekonomiskt framgångsrika välfärdsstaten.

Allt oftare kommer man på sig själv med att gnugga sig i ögonen när ledarsidor börjar eka av 1800-talets mest nattståndna idéer.

Snarare än ett av världens mest moderna länder var vi för hundra år sedan ett av de mest efterblivna, en liten, fattig och bakåtsträvande jordbruksnation i Europas periferi.

För oss som vuxit upp med bilden av Sverige som en förebild för moderniseringsivrare och progressiva runt hela klotet, är det märkligt att tvingas konstatera att kulturkonservatismen har återvänt i den offentliga debatten. På många håll har auktoritära idéer fått ny aktualitet, demokratin och rättsstaten ifrågasätts till både höger och vänster.

Till det kommer försvagningen av det tidigare så starka partisystemet. Höstens kaos i samband med regeringsbildningen visar vilket utsatt läge vi har hamnat i. Den gamle inbitne motståndaren mot kvinnlig rösträtt, högerpartisten Arvid Lindman, skulle säkert ha nickat gillande om han hade kunnat ta del av dagens politiska debatt.

Allt oftare kommer man på sig själv med att gnugga sig i ögonen. Fler och fler ledarsidor har nämligen börjat eka av 1800-talets mest nattståndna idéer. Och vad är det för samhällsklimat som råder när en riksdagsman och SD-topp som Jonas Millard, ordinarie ledamot i konstitutionsutskottet, sprider misogyni via ett konto på Flashback där kvinnor genomgående kallas »sliddjur«, »hyndor« och »horor«?

Hundra år efter att svenska kvinnors släpptes fram till valurnorna, tyder allt på att demokratin som vi uppfattar den, är hotad.

Ska 2018 bli det år då Sverige upphör att vara Sverige?