Bild: stock.XCHNG

Socialistinternationalens kongress i Aten lär passera tämligen obemärkt. Symtomatiskt är att den uppmärksammats eftersom det turkiska alltmer odemokratiska republikanska folkpartiet (CHD) fortfarande tillåts vara medlem.

Socialistinternationalen upplevde en renässans på 1970-talet då Willy Brandt, Olof Palme och Bruno Kreisky blåste nytt liv i en ålderdomlig och förtvinade organisation. De gav Socialistinternationalen en roll i den internationella politiken. De var besjälade av den tidens politiska idéer om en ny ekonomisk världsordning, nedrustning och ville etablera ett alternativ i världspolitiken till kommunismen och den amerikanska varianten av kapitalism. Receptet var visioner och konkreta politiska förslag och program.

I dag är läget annorlunda. I västra Europa där Socialistinternationalen traditionellt haft sitt främsta styrkebälte är socialdemokratin svagare än på mycket länge. Inre splittring i Tyskland och Frankrike förlamar och försvagar partierna i dessa länder. Brittiska Labour håller regeringsmakten men förbereder sig mentalt för en kommande valförlust; de olika falangerna har redan börjat positionera och bekriga varandra. Det nya demokratiska partiet i Italien är inte ens medlem i internationalen. Och även i många andra länder – Skandinavien, Holland, Belgien, med flera – har de socialdemokratiska partierna försvagats de senaste decennierna. Och i Athen befinner sig PASOK i opposition trots att partiet leds av en från släkten Papandreo som brukar inneha premiärministerposten. Spanien är det enda ljuset i den stora krisens mörker för den europeiska socialdemokratin.

Men det är lätt att glömma att de politiska konjunkturerna skiftar över tid. Och Socialistinternationalen är ett stort politisk nätverk med medlemspartier och associerade rörelser och partier över hela världen. De socialdemokratiska och socialistiska partierna är diskrediterade i de forna kommuniständerna. Men vänstervågen i Latinamerika borde ge energi åt socialister världen över.

Den globala rättviserörelsen uppkom också på denna kontinent, de första sociala forumen arrangerades i Brasilien där nya radikala sociala rörelser uppstod i slutet av förra seklet. Och de sociala forumen har en bredare social bas än de politiska partierna. Dessutom formades de från en annan utsiktspost och horisont än de socialistiska rörelserna i Europa.

Socialistinternationalen borde precis som på Brandts och Palmes tid kunna bli en aktör som formulerar och driver kraven på en annan global ordning. Kongressen i Aten går under parollen "Global Solidarity: The courage to make a difference". Om socialisterna lyckas driva de sociala rättvisefrågorna nationellt och globalt kan de "göra skillnad" även i framtiden. Annars reduceras Socialistinternationalen till en klubb för politiska broilers.