debatt Högt uppsatta belarusiska tjänstemän kan på goda grunder misstänkas för allvarliga människorättsbrott. Samtidigt har de tilldelats styrande roller i ett svenskt biståndsprojekt, finansierat av Sida och med Arbetsförmedlingen som svensk huvudpartner, skriver Martin Uggla.
I april 2015 utfärdade Belarus president Aljaksandr Lukasjenka ett dekret som innebar att personer som inte är registrerade på den officiella arbetsmarknaden skulle schablonbeskattas. Det kom i folkmun att kallas ”parasitskatten”, då det presenterades som ett sätt att komma åt människor som sades parasitera på välfärden utan att bidra till landets skatteintäkter.
Det aktuella dekretet stod i strid med såväl Belarus konstitution som den internationella rättens förbud mot tvångsarbete, och ledde till omfattande protestdemonstrationer runt om i Belarus under våren 2017 när det skulle träda i kraft. Regimen slog till hårt mot protesterna och lät gripa hundratals personer, men såg sig ändå tvungen att backa och skjuta upp genomförandet av den nya lagstiftningen.
En tid senare presenterades en alternativ version av parasitskatten, där de som berörs istället tvingas betala fullt pris för viss kommunal service som annars subventioneras av staten. Ett nytt dekret med denna innebörd utfärdades i januari 2018, men mötte i praktiken samma kritik som det föregående från människorättsförsvarare.
Bland de högsta ansvariga för verkställandet av den människorättsvidriga parasitskatten återfinns en av det belarusiska arbetsmarknadsdepartementets toppchefer. På dess tillhörande lokala myndighet för huvudstaden Minsk genomförs motsvarande arbete under ledning av två andra chefer. Alla dessa tre kan således på goda grunder i kraft av sina positioner och uppdrag misstänkas bära ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Biståndsministern bör ge Sida i uppdrag att se över sina kriterier för vilka som involveras i dess finansierade projekt.
Samtidigt har just dessa tre chefer också centrala roller i ett Sida-finansierat biståndsprojekt där Arbetsförmedlingen är svensk huvudpartner, och vars budget uppgår till över tio miljoner kronor. De tre ingår nämligen enligt projektrapporter i projektets ledande styrgrupp, och en av dem är till och med dess ordförande.
Svenskt bistånd ska enligt gällande styrdokument genomsyras av ett rättighetsperspektiv. Det borde därmed också vara ett självklart krav att endast aktörer som själva respekterar de mänskliga rättigheterna anförtros kontroll över svenska biståndsmedel. Hur ovan nämnda belarusiska tjänstemän – som istället bidrar aktivt till Lukasjenkaregimens förtryck – kan anses leva upp till detta krav är svårt att förstå.
Sveriges biståndsminister Peter Eriksson aviserade i samband med sitt tillträde i januari 2019 att regeringens biståndspolitik framöver ska ha ett kraftfullt fokus på demokratifrågor i Östeuropa. En nödvändig förutsättning för att denna satsning ska uppfattas som trovärdig är dock att insatser som styrs av regimföreträdare med ansvar för människorättsbrott omedelbart avbryts.
Biståndsministern bör samtidigt ge den svenska biståndsmyndigheten Sida i uppdrag att se över sina kriterier för vilka aktörer som involveras i dess finansierade projekt. Han bör därvid tydligt slå fast att inga svenska biståndsmedel ska ges till dem som kränker de mänskliga rättigheterna. Dessa medel bör istället förbehållas aktörer som verkar för en demokratisk utveckling.
Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Läs replik här: Sida svarar på kritiken om projektet i Vitryssland
Slutreplik från Martin Uggla: Misstänkta brottslingar är inga lämpliga biståndsaktörer
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
