mikaelleyi2_D

Kampen för allas lika rätt måste föras med insikten om att 13 procent har lagt sin röst på ett rasistiskt parti, skriver Mikael Leyi (debattör).

Dagen efter vårens EU-val åkte jag till Priština. Jag satt på hotellet och försökte förstå vad som nyss skett. Nu befinner jag mig på ett hotell i Sarajevo. Har precis ätit cevapcici och det regnar. Det är på ett sätt nyttigt att lämna landet i eftervalstider för att få lite perspektiv. När högerextrema krafter går framåt i Sverige och Europa är denna av etniska konflikter förstörda region en plats som väcker många tankar.

Mycket klokt skrivs just nu. Analyser om en förväntad framtid. Om orsaker, rimliga tolkningar och försök att visa möjliga vägar framåt.

Bör vi försöka förstå dem som röstar på Sverigedemokraterna eller göra motstånd? Vilket ansvar har partierna? Vilka dimensioner bör styra det politiska samtalet och handlandet framöver?

Johan Ehrenbergs inlägg i diskussionen är lustfyllt framtidsinriktad och visar på alla politiska aktörers potential och plats i ett progressivt samtal som måste börja nu, men spretar samtidigt. Petter Larsson och Katalys har skrivit två intressanta texter om behovet av att åter positionera sig på vänsterkanten och utmana högern tydligare.

När vi lägger till ytterligare en dimension till analysen av det politiska spektrumet förstår vi Fi och SD:s politiska framgångar bättre. När trängseln blir för stor i mitten och konflikten mellan höger och vänster försvinner så dras nya konfliktlinjer (GAL-TAN dimensionen).

Sverigedemokraterna kvävs således ihjäl som politisk rörelse om möjligheterna att debattera deras huvudsakliga värdekonflikter försvinner. Svaret blir att vi bör återta det välfärds- och omfördelningspolitiska samtalet vänster ifrån, det som rör de materiella förutsättningarna för en jämlik välfärdsstats existens.

Jag håller med om analysen samtidigt lämnar resonemanget mig otillfredsställd. Var pekar det rent visionärt och vad riskerar vi om vi släpper värdediskussionen om rasism?

Jag började resan för två dagar sedan i Skopje. I Makedonien pågår just nu för fullt en omskrivning av landets historia. Nationalism, traditionalism och konservatism ges fritt spelrum och driver landet till galenskapens rand.

I Skopje byggs monument över landets hjältar i en historieskrivning som befolkas kreativt på nytt. De många statyerna och monumenten trängs i stadens centrum som vore det ett nationalistiskt tivoli. På bästa sändningstid informerar ”forskare” i UR-liknande program om hur Makedonien utgör civilisationens vagga och dess språk indoeuropeiskans grund. Partisanernas motstånd läggs i skugga. Tiden under Tito likaså. Det är nationalistisk essentialism som regeringspolitik. En dyster skrattspegel till en del av den politiska utveckling vi ser i Sverige och Europa.

För det som saknas i den materiella analysen om skapandet av ett samhälle tryggt för alla är ju de faktiska omständigheter som också präglar människors liv på ett avgörande sätt. Min egen familj inkluderad.

Ingen vinner på att tretton procent marginaliseras och stämplas som rasister. Samtidigt måste kampen för allas lika rätt föras med insikten om att dessa väljare faktiskt har lagt sin röst på ett rasistiskt parti. Något som får drastiska konsekvenser.

Med normaliseringen av rasismen kommer nämligen ängsligheten i det offentliga samtalet. Då ökar hoten mot de som protesterar mot SD:s arbetsplats- och skolbesök och som motsätter sig deras verklighetsbeskrivning.

I dess kölvatten bränns romers hem ner, feminister knivhuggs och barnvagnar attackeras. Det blir lättare att lyfta armen i ett Sieg Heil, klottra hakkors på en moské och häva ur sig rasistiska påhopp bland folk på en trottoar. Och de tusentals drunknande flyktingarnas historia tystnar i diskussioner om kostnader, begränsad invandring och eget ansvar.

Genom att först återerövra tron på välfärdsstaten och drömmen om ett jämlikt samhälle begränsas med stor sannolikhet det mesta av stödet till Sverigedemokraterna. För att komma tillrätta med det ideologiska bygge som bereder väg för rasism och främlingsfientlighet i samhällets alla delar måste dock även drömmar om detta vävas och politiska reformer utformas och sjösättas. Den ena kampen får inte utesluta eller ske på bekostnad av den andra. Då har vi förlorat något väsentligt som riskerar människors liv, hälsa och rättigheter.

Regnet öste ner i Sarajevo i dag. När det på eftermiddagen äntligen blev lite uppehåll gick jag Feradijagatan ner med tankarna som studsat fram och tillbaka sedan söndags natt i huvudet.

När upphör pragmatismen att tjäna idéerna och hämmar dem i stället? Kampen för att spränga sönder blockpolitiken skulle bli en verklig pyrrhusseger om det beredde väg för en framväxande nationalistisk höger.

Vid gågatans slut brinner den eviga elden till minne av den motståndsrörelse som drev ut nazisterna efter fyra år av ockupation 1945. I det av etniska krig söndertrasade Bosnien, hyllar inskriptionen alla de som offrade sina liv: kroater, bosnier, montenegriner, serber, kristna och muslimer. En familj tar glatt bilder tillsammans vid flamman. Efter dem två allvarliga äldre herrar. Jag väntar på min tur och fotar elden jag med. Det hjälper lite.

Mikael Leyi, debattör