Åsa Westlund (S)
Åsa Westlund (S)

#Metoo har fått mig att fundera på hur mycket enbart sexuella trakasserier och det latenta hotet om sexuella övergrepp står i vägen för att kvinnor ska kunna göra sitt bästa på jobbet. Vårt samhälles kvinnosyn blir ett glastak som kräver en vassare feminism, skriver riksdagsledamot Åsa Westlund (S).

#MeToo har öppnat dörren till en värld som många män inte verkar ha trott fanns. Samtidigt har nog alla kvinnor jag känner själva upplevt någon form av sexism eller trakasserier.

Det jag kan fundera på är var denna insikt kommer att ta vägen, om det som nu händer kan förändra samhället även när medias strålkastare slocknat. Jag hoppas det. Det är sorgligt att tänka på hur stor kraft som gått om intet när kvinnor förminskats och förhindrats att ta plats på grund av sexuella trakasserier, men också av andra förlegade strukturer.

Sexism uppstår inte i ett vakuum, den påverkas av hur vi ser på könsroller, familjen och arbetslivet.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder, vi har en uttalat feministisk regering och att pojkar och flickor ska ges samma möjligheter är ett viktigt mål redan i förskolan.

Samtidigt talar statistiken sitt tydliga språk. Beroende på kön har vi helt olika förutsättningar i vardagen och inte minst i arbetslivet. Fram till första barnet tjänar män och kvinnor ungefär lika mycket och blir chefer i samma utsträckning.

Vi skulle behöva ta upp gnistan från 1990-talet igen och på allvar diskutera strukturerna bakom löneskillnader, ojämlik hälsa och sexism.

Men sen ökar skillnaderna snabbt. Kvinnor tappar i inkomst, de blir inte befordrade och blir oftare sjukskrivna. Femton år efter första barnet har inkomstskillnaden ökat med i genomsnitt 32 procent.

En stor del av LO:s kvinnliga medlemmar lämnar arbetslivet som fattigpensionärer.

Skevheten beror på att kvinnor ofta är hemma längre med barnen och oftare vabbar. Detta går att påverka politiskt. Enligt statliga IFAU som forskar om arbetsmarknaden ökar mammans framtida årsinkomst med sju procent för varje månad som pappan är föräldraledig.

En ojämställd man är en förlustaffär.

Men att förändra dessa strukturer mer djupgående har visat sig vara väldigt svårt. Faktum är att löneskillnaden mellan kvinnor och män varit ungefär densamma de senaste 30 åren.

Samtidigt inser de flesta att situationen är helt orimlig, vårt samhälles kvinnosyn blir ett glastak och ett stort slöseri med mänskliga resurser.

Många studier pekar på att bättre jämställdhet i exempelvis styrelser ökar lönsamheten i näringslivet, ett ojämställt arbetsliv kostar i konkurrenskraft.

Enligt ekonomen Åsa Löfström på Umeå universitet skulle Sveriges BNP öka med 21 procent om vår arbetsmarknad blev helt jämställd. Då handlar framför allt om deltagandet på arbetsmarknaden, arbetstid och lön.

Men #Metoo har fått mig att fundera på hur mycket enbart sexuella trakasserier och det latenta hotet om sexuella övergrepp står i vägen för att kvinnor ska kunna göra sitt bästa på jobbet.

Men samtidigt som feminismen blivit okontroversiell i arbetarrörelsen har den blivit något urvattnad.

Den svenska modellen bygger på att både män och kvinnor arbetar och då behöver arbetslivet fortsätta att förändras så att detta blir möjligt för alla. Fackföreningar och arbetsgivare har ett gemensamt ansvar. Men politiken kan inte ställa sig vid sidan av. Vårt samhälle har inte råd med en ordning som gör att bara halva befolkningens kompetens och förmåga används fullt ut.

Jag tror att inte minst vi Socialdemokrater måste ta oss an dessa frågor med förnyad energi om vi vill att något ska förändras. #MeToo har visat vilken kraft som faktiskt finns i systerskapet.

Det är nu 16 år sedan den socialdemokratiska kongressen bestämde att partiet ska kalla sig feminister. Beslutet föregicks av en stor debatt men sedan dess har mycket vatten runnit under broarna.

Idag genomsyrar jämställdhetsarbetet politiken på i stort sätt alla områden. Men samtidigt som feminismen i princip blivit okontroversiell i arbetarrörelsen har den blivit något urvattnad. Vi behöver en feminism med mera gnista!

Vi skulle behöva ta upp gnistan från 1990-talet igen och på allvar diskutera de strukturer som ligger bakom löneskillnader, ojämlik hälsa och sexism. Inför valet nästa år kan ökad jämställdhet bli en av de viktigaste valfrågorna.

Det vore väldigt välkommet.

För som #MeToo visar har Sverige betydligt längre kvar än vi kanske trodde.

Åsa Westlund är fd. EU-parlamentariker och nuvarande riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Stockholms län.