För att minska väljarstödet för SD måste frågor om integration och ekonomisk och social utsatthet lyftas och bemötas i mycket större utsträckning än vad som sker i dag.

Socialdemokraterna och partiledaren Stefan Löfven har efter valnatten triumferat att svenska väljare har visat att Sverige vill ha en förändring. Men sanningen är att varken Socialdemokraterna eller de rödgröna har vunnit valet.

Den enda tydliga förändring som skett sedan valet 2010 är att Moderaterna tappat stort och att Sverigedemokraterna har gått fram starkt. Så om väljarkåren har signalerat en önskan om förändring, så är den önskade förändringen inte till de rödgrönas fördel.

En av förklaringarna till Sverigedemokraternas framgångar är att många av deras väljare uppfattar övriga partier som allt för lika för att en röst på dem ska kunna utgöra en tydlig förändring. En röst på Sverigedemokraterna är då framför allt en röst i protest mot de etablerade partierna.

En annan förklaring till just Moderaternas ras är att de varit ”ostrategiska” när framför allt Fredrik Reinfeldt tydligt har tagit avstånd från en främlingsfientlig agenda och att väljare som känner oro inför hur frågan hanteras ansett att de längre ryms inom partiet.

Sverigedemokraterna har varit skickliga när det gäller att ställa invandringen i motsättning till vår förmåga att finansiera och värna den egna välfärden. Så när oron inför hur välfärden utvecklas ökar blir enkla lösningar och tydliga syndabockar attraktiva.

Tyvärr finns ingenting som talar för att vi är på väg mot en annan utveckling. Om Löfven lyckas få till ett samarbete över blockgränserna, vilket ser ut att vara ett drömscenario för många, är det mest sannolika att Sverigedemokraternas väljarkår kommer att öka.

Om en röst på Socialdemokraterna lika gärna kan betyda en röst på Centerpartiet eller Folkpartiet och vice versa blir det enda möjliga alternativet för någon som är missnöjd med den förda politiken att rösta på ett missnöjesparti som Sverigedemokraterna.

Att isolera Sverigedemokraterna som man gjort under den gångna mandatperioden har uppenbarligen inte varit ett framgångsrecept, om målet varit att minska deras stöd, och kommer troligen inte heller att vara det i framtiden.

En utblick i Europa indikerar att ett samarbete med Sverigedemokraterna inte heller skulle minska deras stöd, snarare att deras politik bit för bit kommer att införlivas i de andra partiernas politik.

Så vad är då alternativet? Som så ofta kräver svåra frågor komplexa svar. Men en del i det svaret måste vara att vilken regering vi än får så måste frågor om integration och ekonomisk och social utsatthet lyftas och bemötas i mycket större utsträckning än vad som görs i dag. En del av svaret är också att den gemensamma välfärden måste stärkas där den under många decennier tillåtits bli allt svagare.

Men det innebär även att de politiska alternativen bland de etablerade partierna måste bli tydligare. Ur det perspektivet är Socialdemokraternas nuvarande strategi att rikta den öppna handen mot de borgerliga partierna snarare än mot Vänsterpartiet ett högst riskabelt alternativ.

Man kan argumentera för att ett blocköverskridande samarbete i sig inte är något ovanligt i svensk politisk tradition. En väsentlig skillnad är dock att vi tidigare inte parallellt haft ett främlingsfientligt missnöjesparti i riksdagen med väljarstöd som växer vid varje val.

Ett inte allt för osannolikt mardrömsscenario för valet 2018 är därför att allt fler uppfattar att det enda möjliga maktskiftet står mellan Sverigedemokraterna och det rödgrönblå etablissemanget.

Matilde Millares, doktorand