Martin Hofverberg: "Tid att vara kritiskt nyfiken"

Jag välkomnar, liksom Gabrielsson, en offentlig debatt i frågan om vägval för rörelsens olika grenar. Vad vi försöker utröna här är vad det finns för potential hos ett gammalt minoritetsparti inom arbetarrörelsen. Vad är egentligen den historiska uppgiften?

Ja, vi är eniga om mycket, bland annat behovet av en förstärkt utomparlamentarisk maktposition. En stor skillnad ligger i bedömningen av socialdemokratin som sådan, men också dess relation till facket. Jag skrev att facket var upptaget, av socialdemokratin ja, men visst, också av dess medlemmar.

Samtidigt måste vi se att det finns en facklig-politisk samverkan idag som i praktiken innebär att SAP och LO sitter ihop i höften och lägger ett tak på graden av radikalitet, alldeles oavsett vad medlemmarna säger. De utgör, som en god vän och socialdemokrat en gång sa, en personalunion.

Det som ger Socialdemokraterna dess ställning är den facklig-politiska samverkan, att det är mer än ett parti med en samling åsikter, det är ett maskineri med gott om resurser och trådar ut på merparten av landets arbetsplatser. Och jag är ganska säker på att den nuvarande S-krisen inte kommer att röra upp en tillräcklig revoltlusta i LO-leden för att klippa banden för gott. Och såvida inte ”ta på sig ledartröjan” innebär att från vänster lägga ett bud på LO för den facklig-politiska samverkan så förstår jag inte riktigt vad som skiljer Gabrielssons medicin från vad Vänsterpartiet har försökt göra sedan åtminstone 2008, förutom att det ska göras bättre?

Att jobba genom facket för att göra det till en viktigare part i samhällsutvecklingen, a la Trondheim, toppen! Men det handlar ju snarare om vad facket och dess medlemmar ska göra än vad Vänsterpartiet ska göra, även om enskilda vänsterpartister kan ha en roll att spela i en sådan utveckling.

Är det partiets uppgift att göra den socialdemokratiska familjen (där facket ingår) mer stridbart och mer vänster genom ständiga retningar och utmaningar, eller finns det en egen väg som skiljer sig kvalitativt och som vi kan visa för människor? Om svaret är det första så är min följdfråga om detta inte görs bättre inifrån socialdemokratin, än från ett annat parti?

Den holländska modellen (som skulle kunna utgöra en egen väg) är intressant men krävande. Min kritik mot den består i huvudsak av att jag är osäker på om den mobiliserar den grupp som har potential, i och med sin position i produktionen, att utmana rådande ordning. Därför efterlyser jag en mer konkret och specifik analys om vilka grupper vi tror sitter på verktygen till en bättre värld och vad det är partiet kan erbjuda i sin tur. ”Såna som jag”, det vill säga såna som Ida Gabrielsson, är i det här fallet, något för vagt.

Hela kommunikationsfrågan är underordnad att överhuvudtaget ha rum att kommunicera i, och som vi märkte under valrörelsen kan etablerade media inte fylla den funktionen, vilket absolut inte innebär att det bör ignoreras, förstås. Facket och arbetsplatserna är sådana rum, men då måste man först ha medlemmar att fylla dem med.

En fråga som vi knappt har berört men som är av yttersta vikt är resurser. En politisk rörelse behöver, för att bli framgångsrik, pengar att spendera. SP i Nederländerna beskattar sina parlamentariker och är rikast parti i landet, SAP får pengar från facket och lottoverksamhet, Moderaterna från hemliga miljonärer och Bolsjevikerna rånade tåg.

Svensk politik och kultur har för vana att förlita sig på staten, i och med fyra år till med alliansen behöver hela scenen rycka upp det tänkandet med rötterna och bli bättre på alla former av fundraising. Egna källor måste frammanas och bör stå högt på framtidskommissionens prioriteringslista.

Avslutningsvis så har jag än så länge inga egna svar, bara kritik. Det kan ju tyckas osympatiskt, men det är där vi befinner oss just nu, tills ett nytt radikalt projekt seglar upp till ytan. Det bästa sättet att förhålla sig till framtiden, i just det här läget, är att vara kritiskt nyfiken.

Martin Hofverberg, ordförande Tankesmedjan Konflikt.