Timbros satsning på integrationspolitisk debatt har på Dagens Arena resulterat i inte mindre än tre artiklar. Jag är förstås mycket glad över denna uppmärksamhet. Artiklarna – framför allt Devrim Mavis ledare den 1 november – sätter på ett förtjänstfullt sätt fingret på kärnpunkten: relationen mellan integrationen, välfärdssystemet och arbetsmarknaden. Så länge arbetslösheten och bidragsberoendet är utbrett i många invandrargrupper hjälper det föga om dessa grupper är kulturellt väl integrerade.

Den som har ett jobb och kan försörja sig och sin familj har hyggliga förutsättningar att skapa sig ett bra liv i Sverige. Däremot är till exempel goda svenskkunskaper en klen tröst för den som är arbetslös och lever på bidrag. Ekonomisk integration underlättar kulturell integration, det omvända sambandet är betydligt mer diffust. Allt börjar i de materiella förhållandena.

Detta uppfattas dock av Dagens Arena som höjden av cynism. Nisha Besara skriver den 27 oktober: ”Jag tror slutligen att Svenskt Näringsliv och den nyliberala högern kommer att fortsätta driva att alla lösningars moder är att försvaga arbetsrätten och välfärdsstaten och att det är detta som kommer att fortsätta dominera.”

Det är någonstans här det går snett. Avskyn mot ”nyliberal” politik är så stark att vänstern försöker dra sig undan diskussionen om huruvida arbetsmarknaden och välfärdssystemet kan spela roll för integrationen. Den diskussionen får inte föras, därför att den riskerar att landa i ”fel” slutsatser.

Rädslan för att väcka kritik mot välfärds- och arbetsmarknadspolitiken skymmer utanförskapet bland invandrare. Att vänstern – som alltid sett kampen mot sociala orättvisor som sin främsta uppgift – är så ointresserad av att bekämpa arbetslöshet och sociala problem bland invandrare är obegripligt.

Nisha Besara frågar retoriskt var jag har befunnit mig de senaste tio åren. Har jag inte noterat den svenska integrationsdebatten? Svaret är att jag definitivt har noterat den debatt hon syftar på, men framför allt det faktum att den satt så få spår på de stora politikområdena som till exempel välfärden och arbetsmarknaden.

Jag har också noterat att Dagens Arena skriver ofta och bra om asylsökandes rättigheter och om faran med en mer restriktiv invandringspolitik. Men den gyllene möjligheten att bilda opinion inom arbetarrörelsen utifrån målet om full sysselsättning har man slarvat bort.

Ärligt talat: Finns det verkligen ingenting – någon liten detalj kanske? – som skulle kunna förändras i den svenska arbetsmarknadens regelverk för att minska utanförskapet för den allra mest utsatta gruppen? Är det verkligen alldeles säkert att det regelverk som utarbetades på 70-talet är det optimala även för 2000-talets flyktingar?

Och är det inte lite genant att det var Tobias Billström och inte till exempel Dagens Arena som lade fram förslaget att till slut avskaffa arbetsförbudet för asylsökande? Detta om något är ju en väg till arbete och delaktighet. Jag har sökt och sökt men inte hittat några spår av att Dagens Arena ens kommenterat denna förändring. Hur kommer det sig?

Zeki Yalcin beskrev i sin avhandling vid Örebro Universitet LO:s minst sagt tveksamma historia vad gäller invandring: I rent egenintresse har LO under lång tid varit en av de allra starkaste krafterna för begränsad invandring. Detta arv försöker nu Sverigedemokraterna väcka till liv med krav på att skydda svenska arbetare från invandring. Här finns en mycket viktig uppgift för den moderna, frihetliga vänstern: Att säkerställa att det fackliga egenintresset inte fördjupar klyftan mellan sysselsatta svenskar och arbetslösa invandrare. När får vi se Dagens Arena ta den striden?

Avslutningsvis: Devrim Mavi skriver i sin ledare att hon aldrig blivit kallad ”rasist” trots att hon debatterat integration i många år. Det är ju trevligt för henne. Många av oss som debatterar från ett annat håll än vänster har en helt annan upplevelse. Och faktum är att man inte behöver gå längre än till Nisha Besaras artikel den 3 november för att se prov på försök till stigmatisering. Hon frågar misstänksamt varför jag använder begreppet ”etablissemanget”, med tanke på att det är ett ”sverigedemokratiskt uttryck”. Precis så högt i tak är det.

Markus Uvell, vd för Timbro