carl-tham-2-small

Om man menar allvar med att återigen göra skolan likvärdig och begränsa det sociala arvets betydelse måste dagens system avskaffas, skriver Carl Tham, samhällsdebattör och fd. utbildningsminister (S).

Nu hörs bekymrade politiska stämmor om det faktum att föräldrarnas sociala och kulturella bakgrund spelar allt större roll för elevernas resultat. Det verkar som man först nu fått ögonen på en utveckling som pågått under de senaste 20 åren.

De socialdemokratiska skolreformerna på 50- och 60-talen ville skapa en likvärdig skola över hela landet och genom det sammanhållna högstadiet förhindra en tidig sortering av elever enligt det gamla systemet. Det blev en lång politisk strid. Den dåvarande högern kämpade emot skolreformer som skulle undanröja medel- och överklassens utbildningsprivilegier. Men reformerna genomfördes – med dåvarande Folkpartiets stöd – och de blev framgångsrika.

I slutet av 80-talet hade Sverige en skola där föräldrarnas bakgrund hade mycket mindre betydelse för elevernas resultat än i de flesta andra länder.

80-talets marknadsideologi förändrade den politiska spelplanen. De krafter som alltid ogillat den likvärdiga skolan fick vind i seglen. Under slagordet marknad och valfrihet genomfördes ett systemskifte som vred klockan tillbaka. Den likvärdiga skolan är i praktiken avskaffad.

Kombinationen skolpeng, fritt val och vinstdrivna skolföretag ledde ofrånkomligen till en skiktning av elever efter deras bakgrund. Det var enkelt att förutse. De internationella erfarenheter som fanns och forskningen pekade entydigt i den riktningen. Nu är vi där.

Om man menar allvar med att återigen göra skolan likvärdig och begränsa det sociala arvets betydelse måste systemet avskaffas.

Vinstdrivna skolföretag måste förbjudas. Det hindrar inte rörelse- eller ideellt drivna skolor utan vinstsyfte.

Skolpengen måste försvinna och kommunerna ges fullt ansvar för skolornas dimensionering. Ett sådant finansieringssystem begränsar ofrånkomligen skolvalet. Valmöjligheter kan finnas kvar men inte i dess nuvarande omfattning.

Vi måste bestämma oss. Vill vi ha en likvärdig skola och en utjämning av de sociala villkorens betydelse, ja då kan vi inte samtidigt ha marknad och fritt val. Så enkelt är det.

I dag tycks inte något parti – möjligen med undantag för Vänsterpartiet – vara berett till en sådan radikal kursändring. Fritt val och marknad anses viktigare än ett mer jämlikt samhälle och att ge alla barn lika chanser oavsett bakgrund. Det är partiernas – också socialdemokratins – implicita budskap. Att väljarna stöder den linjen har ansetts självklart.

Men är det verkligen givet? Väljare är inte orubbliga. Den alltmer spridda upplevelsen av en ojämlik skola biter. Allt fler känner sig infångade i ett system där de måste handla på ett visst sätt – välja på marknaden – fast de känner och ser att det inte är till barnens och samhällets bästa. De dogmer som gällt under snart 30 år har kanske inte längre allmänt stöd. Och säkert är det skulle vara befriande och vitaliserande för hela det politiska livet om socialdemokratin för en gångs skull tog strid för de värden som en gång lagt grunden för det goda samhället.

Carl Tham, samhällsdebattör och socialdemokratisk utbildningsminister 1994–1998