Politiker har makten över våra skattemedel. Men de har inte monopol på de kloka tankarna eller de rätta verktygen. De måste börja lyssna på olika aktörers erfarenhet av utanförskapet, skriver AlphaCE:s vd.

Vår erfarenhet av arbetsmarknadens utmaningar visar att den politiska pendeln svänger fort. Ett år är fokus på ungdomsarbetslösheten, nästa år är det på personer med psykiska funktionshinder och året därpå flyttas fokus till personer med invandrarbakgrund.

Bakgrundsfaktorer som krig och flykt från länder i mellanöstern påverkar, liksom politiska trender eller medias uppmärksamhet. Risken är stor att olika grupper tvingas konkurrera med andra utsatta grupper för att få fokus och resurser. Det är olyckligt. Vår erfarenhet är att likheterna mellan olika grupper som befinner sig i utanförskap är större än olikheterna.

Just nu spelar Teater Tribunalen pjäsen ”Experimentet” av Lucia Cajchanova. Pjäsen lyfter bland annat fram en forskningsgrupp som ger långtidssjukskrivna personer med psykisk ohälsa, som länge tvingats klara sig på existensminimum, 500 kronor extra i månaden.

Utan krav på redovisning eller motprestation tillåts de spendera pengarna på sådant som deras ekonomi vanligtvis inte tillåter: bowla, träffa vänner, köpa promenadskor, skaffa busskort. Eller bara spara, att faktiskt ha möjlighet att bygga upp en buffert för oförutsedda kostnader.

Vi ser ökande klyftor mellan dem som har utbildning, pengar och arbete och dem som inte har. Det skapar spänningar i samhället. Spänningar som tar sig utryck i våld och kriminalitet. Det skapar grogrund för extrema åsiktspartier och främlingsfientlighet. Det skapar också en förtvivlan i utanförskapet där många grupper inte ser sin egen väg in i samhället.

Merparten av våra folkvalda politiker representerar inte längre medelklassen. Många av våra riksdagsledamöter är politikerproffs och tillhör andra eller tredje generationens politiker. De har i teorin kunskapen om att barn växer upp med missbrukande föräldrar. Däremot har de svårt att ta in den absurda livssituation som många barn lever i.

Vi har politiker som endast i teorin förstår konsekvensen av att leva på existensminimum. Ytterst få har den faktiska erfarenheten att få sina kvitton granskade och ifrågasatta av en socialsekreterare.

Politiken måste börja lyssna på olika aktörers erfarenhet av utanförskapet. Vi är många som förtjänar att bli lyssnade på. Lärare som möter barn i skolan, handläggare på Arbetsförmedlingen eller kommunens försörjningsstödsenhet, tolkar, vårdpersonal och personer som varit långtidsarbetslösa.

Politiker har förvisso makten över våra skattemedel. Det betyder inte att de har monopol på de kloka tankarna eller de rätta verktygen. Många politiker är okunniga om den situation som våra deltagare eller elever står i. De vill väl, de kommer på studiebesök och är genuint intresserade. Men det är en sak att titta förbi en eftermiddag och något annat att möta problematiken varje dag, år efter år.

Vi behöver ta ett krafttag mot utanförskapet. Det handlar inte om psykisk ohälsa kontra nyanlända invandrare. Det handlar inte heller om politikernas ansvar kontra de ideella krafterna. Det handlar om oss och om vårt samhälle. Det handlar inte om 500 kronor extra i månaden. Det handlar om omtanke.

Maria Mattsson Mähl, vd och grundare AlphaCE

Maria Mattson Mähl deltar på Arena Idés och Teater Tribunalens samtal ”Arbetslinjen och prekariatet.