Sara Appelgren

Om man som vit antirasist ska vara trovärdig, måste man förhålla sig till det faktum att man har privilegier.

Den svenska antirasistiska debatten handlar traditionellt om hur samhället ska hindra högerextremism och intolerans från att slå rot. Den resulterande politiken har varit hyfsat framgångsrik – trots de senaste årens bakslag är den medvetna rasismen i Sverige mindre i både omfattning och intensitet än i de flesta jämförbara länder.

Men rasism är inte bara en fråga om medvetna attityder och handlingar. En stor del av rasismen i samhället är strukturell – den är orsakad av att aldrig så välvilliga människor slentrianmässigt agerar utifrån rasistiska normer. På en sådan rasism biter inte en politik endast inriktad på att motverka fascism.

Nyligen har en ny ton slagits an i debatten. Ett växande antal debattörer, många med icke-svensk bakgrund, har börjat sätta fokus på den så kallade vithetsnormen. Trots att vi alla är lika inför lagen, är samhällets hierarkier i princip sorterade efter hud- och hårfärg. Det tycks finnas en oskriven regel att ”ju vitare, desto bättre”, som gör att vita i praktiken går före kön till jobb, bostäder och positioner. Det är också vitas erfarenhet som format våra gemensamma berättelser om samhället – till och med om rasism!

Vithetskritiken vill vända upp och ner på det – inte så sällan genom att ifrågasätta den antirasistiska mittfåran. Och som vanligt gör det ont när normer ifrågasätts. Många vita antirasister som är fast i det traditionella tänkandet har svårt att förhålla sig till den nya kritiken. Den tas lätt personligt och dras ofta till sin spets, med resultat som ”X tycker att jag är rasist för att jag är vit” eller ”Y säger att min roll som vit antirasist är att hålla käften”.

Det är en lite onödig hårdragning (även om det säkert finns extremister som går så långt.) Vita kan förstås vara lika goda antirasister som vem som helst. Men om man som vit antirasist ska vara trovärdig, måste man förhålla sig till det faktum att man har privilegier.

Att du inte har utsatts för etnisk diskriminering på arbetsmarknaden betyder inte att sådan inte existerar. Det betyder bara att den har skonat dig (det kanske var du som fick jobbet istället?). Det är svårt att till fullo förstå ett förtryck som bara drabbar andra. Hur mycket fantasi och empati du än har, kan du inte veta säkert vilka uttryck rasismen tar sig, och hur de känns. Du måste alltså ta av dig tolkningsföreträdet i farstun. Och lyssna.

Det här innebär inte att vita inte får öppna munnen, eller att en politisk utsaga alltid ska bedömas efter hudfärgen på den som talade. Jag får säga emot Nyamko Sabuni, fast jag är mycket vitare än hon. Det betyder inte heller att vi ska sluta prata om antisemitism eller traditionellt svenskt finskhat, bara för att de drabbade är vita. Det betyder bara att den som känner till ett förtryck i teorin, bör vara ödmjuk när hen möter dem som känner det ända in i märgen.

I Sverige är vithetskritiken är ännu i sin linda. Och visst går den att kritisera. Ofta är den kategorisk, klassblind och onödigt USA-fixerad, och den är mycket bättre på att dra upp konfliktlinjer än på att lösa problem. Den kommer heller aldrig att hindra Sverigedemokraterna – det är till och med möjligt att den på kort sikt ger Jimmie’O fler sympatisörer.

Men den är den enda modell vi har som faktiskt förklarar den strukturella rasismen. Om vi någonsin ska kunna få bukt med den osynliga rasism som skapar minst lika mycket lidande och utanförskap som någonsin ett högerradikalt parti gör, är vithetskritiken ett absolut nödvändigt perspektiv.

Marcus Priftis är författare till boken ”Främling, vad döljer du för mig?”