Marcus Priftis.

En integrationspolitik värd namnet måste även satsa på att anpassa majoritetssvenskarna till dagens Sverige.

I dag släppte Mångkulturellt centrum i Botkyrka (MKC) en studie om hur vita majoritetssvenskar i södra Botkyrka upplever sin livssituation. Studien är en del av Open Society Foundations rapport om vita arbetarklassmedborgare i några europeiska städer. Här ges ett försök att svara på den kanske mest brännande integrationsfrågan just nu: hur benägna är de ”riktiga svenskarna” att anpassa sig till dagens Sverige?

Svenskarna i södra Botkyrka har det relativt gott ställt. De har högre sysselsättningsgrad och färre ohälsodagar än riksgenomsnittet, de har ett högt valdeltagande och de klarar sig bättre i skolan. Ändå har de en känsla av att vara missgynnade och en närmast existentiell oro inför det mångkulturella, moderna Sverige.

Studien ger en ögonblicksbild av ett splittrat land. Medan intervjupersonerna har en stark identifikation med sin stadsdel, liksom med Stockholm och Sverige, identifierar de sig absolut inte som botkyrkabor. ”Botkyrka” är kriminalitet och brinnande bilar, narkotika och våld. Och mot de mångkulturella förorterna i norr – dit man har sämre förbindelser än till innerstan – hyser man framför allt misstänksamhet. De pratar dålig svenska. De får för mycket av våra skattepengar. De hör inte till oss.

Sverige är statt i förändring. Men många har svårt att acceptera det. Deras blick är vänd bakåt, mot ”det gamla Sverige” – med sina folkrörelser och sin välfärd, sin kulturella homogenitet och fabrikerna där hela orten arbetade. De klamrar sig fast vid ett samhälle som är dömt att tyna bort.

Det mångkulturella samhället är redan här. Trots all rasistisk retorik och alla försök att stänga gränserna går hela Europa mot större kulturell, etnisk och raslig mångfald. Det är en utveckling som inte går att hejda annat än genom folkmord. Det finns inga andra alternativ än att lära sig samexistera.

Ansvaret för det här integrationsarbetet kan förstås inte ligga på medborgarna själva, oavsett hur strukturellt privilegierade de är. Det måste axlas av samhället. Men integrationsdebatten sitter fast i en mental bild av ”svenskar” mot ”invandrare”, när den verkliga splittringen står mellan samhällets centrum och dess periferier.

Det allmänna medvetandets besatthet av landets centrum har eskalerat. Rapporteringen från förorterna är så vilsen och så dominerad av polisnyheter att en polisiär visklek kan få varenda reporter att tro att mysiga Vårberg är en scen i The Wire. Glesbygden är på väg att tystna helt, i takt med att tevebolagen lägger ner sina lokalredaktioner. Samtidigt som hela Sverige har hört talas om ”Slussen plan B”, kan en potentiellt förödande gruvboom gå helt under radarn.

Resultatet av den utvecklingen syns när deltagarna i Mångkulturellt centrums studie berättar om bilden av deras kvarter. Som en av dem uttrycker sig: Är jag i city är det ingen som vet var min hemort ligger. Där vi bor är ingenstans.

Det här är inte att bygga samhörighet. Det är att bygga segregation. Det är att skapa ett fragmenterat land där allt fler svenskar är avskurna från de dagliga berättelserna om landet, där periferier ignoreras och ställs mot varandra och där misstänksamhet och grupptänkande får fritt utrymme att gro.

Inför valet är det många som hoppas på en bättre integrationspolitik. Men integration handlar inte om att ”försvenska” invandrare, utan om att vi som lever i samma samhälle ska känna att vi hör ihop. Låt oss hoppas att nästa regering förstår att sådana satsningar behövs även i majoritetssvenskarnas kvarter.

Marcus Priftis, skribent och författare