Mot vardagsrasismen hjälper bara att vi slutar prata om skuld och i stället börjar prata om ansvar.
Sverige har en ganska liten andel övertygade rasister. Den dominerande formen av rasism i vårt land är i stället en vardagsrasism, bestående av ett finmaskigt mönster av småsaker som många är harmlösa. Ett par etniska skämt, en presumtiv arbetsgivares dåliga magkänsla, en granne som tittar konstigt när man hälsar, ett par kvinnor som byter trottoar. Varje beståndsdel må vara obetydlig, men tillsammans lägger de ett rasistiskt pussel.
Ett talande exempel är frågan ”var kommer du ifrån?” – en oförarglig, välmenande fråga som får en obehaglig underton om den upprepas tillräckligt många gånger. Den tusende gången låter den – all välmening till trots – bara som ”Jag ser att du inte hör hemma här i alla fall”.
Den som talar om vardagsrasism möts ofta av starka reaktioner. ”Vadå, ska man inte få fråga var nån kommer ifrån utan att kallas för rasist?” Eller, om någon känner sig särskilt trampad på tårna: ”Anklagar du svenskarna för att vara rasister? Det är sådana som du som skapar sverigedemokrater!”
Motfrågorna avslöjar ett grundläggande problem i hur vi ser på rasism. Vi tror att den utövas av enskilda, illvilliga individer, och att kampen mot rasismen handlar om att avslöja och straffa dessa individer. Men mot vardagsrasismen hjälper den synen oss inte en tum. Mot vardagsrasismen hjälper bara att vi slutar prata om skuld och i stället börjar prata om ansvar.
Glädjande nog är det också utgångspunkten för den utredning som förre folkpartiledaren Bengt Westerberg nyligen lämnade till integrationsminister Erik Ullenhag (FP) om hur man bäst bekämpar främlingsfientlighet. Westerberg pekar på hur det stora hotet mot utsatta grupper inte är de extrema grupperna utan de många människorna, och på hur den vardagliga rasismen snabbt kan växa och förråas, om politiker och andra opinionsbildare ger den bränsle till det.
Bengt Westerberg vill satsa 130 miljoner kronor per år i fem år på sina åtgärder, som bland annat involverar starkare antidiskrimineringsbyråer, en statligt stödd mythbusting-funktion för att stävja kommentarfältherrarnas propaganda och ett lärarlyft för mänskliga rättigheter. Det är rimliga och relevanta åtgärder.
Men det mest glädjande med Westerbergs utredning är dess utgångspunkter.
I stället för att haka på trenden och populistiskt skylla på invandrarna och deras ”bristande integration”, pratar Westerberg om oss. Om vår slentrianrasism och våra dolda fördomar – men också om vårt gemensamma ansvar för samhället vi lever i.
Det är en intressant boll som ligger hos regeringen. Att ta Westerbergs utgångspunkter och förslag på allvar går på tvären mot den kravretorik som länge dominerat integrationsdebatten inte minst hos folkpartister. Ullenhag har själv blandat och gett – den lätt Hunger Games-doftande utmaningen till utsatta förorter att tävla mot varandra om statligt stöd får väl sägas vara en bottennotering. Att ens utnämna den antirasistiske legenden Bengt Westerberg till att göra en sådan här utredning vittnar dock om en helt annan slags ambition. Nu när Westerberg gjort sin analys är frågan vad regeringen vågar göra av den.
Inte bara att satsa de nödvändiga pengarna. Utan framför allt att släppa taget om populismen och våga prata om var det egentliga problemet ligger.
Marcus Priftis är författare till boken ”Främling, vad döljer du för mig?”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
