Sara Appelgren

Den nu avslöjade registreringen av romer är en fortsättning på 100 år av upprepade kränkningar. För att det ska få ett slut måste radikala åtgärder vidtas.

Det jag särskilt fastnar för med Dagens Nyheter-reportern Niklas Orrenius upprörande avslöjanden om polisens etniska registrering av romer är inte att polisen har kartlagt släktband och registrerat barn. Det är inte heller att det börjar tisslas om att etniska register skulle vara ”normal polisiär underrättelseverksamhet”. Det följer bara den gamla tröttsamma rasistiska logiken.

Nej, det som känns extra obehagligt är uppgiften att personer födda på 1800-talet är registrerade. För det kan bara innebära en sak: att registren inte är nya. Att de bara är en fortsättning av en hundra år gammal statlig antiziganism.

Inventeringar av romer och resande har gjorts vid åtskilliga tillfällen under 1900-talet. I samtliga fall har registreringen skett enbart på etnisk grund. Metoderna har varit tvivelaktiga. 1944 års utredning byggde helt på angiveri. 1954 gjorde polisen en koordinerad blixtrazzia, där polismän på ett och samma klockslag stormade in i alla Sveriges romläger och förhörde invånarna om deras blodsband. Och ”zigenarsektionen” i Stockholms stad förde rasbiologiska register som fanns tillgängliga ända till 1996!

Varför har man registrerat romer?

En välvillig tolkning är att de traditionellt inte folkbokförts i Sverige, eftersom de inte ansetts vara riktiga svenskar, och att man därmed känt ett behov att hålla koll på dem separat. Ett mindre bekvämt svar är att det offentliga Sverige har sett romer och resande som en rashygienisk plåga som måste kontrolleras. Under 1900-talet har romer och resande också utsatts för omfattande övergrepp, inklusive tvångsomhändertagande av barn, fördrivningar och till och med tvångssterilisering. Dessa övergrepp finns väl beskrivna, till exempel av Forum för Levande historia och av historikern Jan Selling.

Registreringen är en del av övergreppen mot romer. Och Dagens Nyheters avslöjande visar att det inte bara rör sig om historiska oförrätter. Kränkningarna av romer och resande pågår fortfarande – förmodligen har de aldrig riktigt upphört. Mot bakgrund av det är den vitbok som regeringens målvakt Erik Ullenhag tagit initiativ till, ”i syfte att erkänna vår historia och synliggöra kränkningar” i bästa fall ett slag i luften.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet har krävt en oberoende granskningskommission. Det är inte svårt att stämma in i det kravet – polisen har gång på gång visat sig oförmögen att utreda och åtgärda polisers rasistiska brott. Men det räcker inte. Vi måste också rikta blicken framåt. Om uppgifter från 1954 och tidigare har legat till grund för ett register som lades upp 2005, måste vi utgå från att även dagens register kan få ett långt liv om ingen sätter stopp.

Detta är justitieminister Beatrice Asks ansvar. Det är glädjande att hon bett de drabbade om ursäkt – och det skulle vara än mer glädjande om ursäkten åtföljdes av en summa pengar som plåster på såren – men det räcker inte.

Något konkret och radikalt måste göras för att kränkningarna ska upphöra. Allra minst behöver polisen reformeras på djupet – konkreta förslag finns redan. Dessutom behövs en ny institution, skild från polisen och med makt över denna, som ska garantera att samhällets medlemmar inte förföljs av statlig myndighetsutövning.

Så länge det inte händer kommer Sveriges romer och resande tvingas leva med vetskapen att staten alltjämt förföljer dem för deras etnicitet. Och vi andra måste konstatera att vi lever i ett land där polisen på ett centralt område saknar demokratisk legitimitet.

Ett sådant land är inte en rättsstat.

Marcus Priftis är författare till boken ”Främling, vad döljer du för mig?”