Fotbollen kommer att räddas av sina kloka supportrar. Men fotboll utan våld kräver att vi gör oss av med den rådande manligheten.
VM-finalen mellan Frankrike och Italien 2006 sågs av tre miljarder människor. Det innebär att fem procent av alla som någonsin har levt på vår jord såg Fabio Grossos avgörande straff. Med en retorisk fråga: När annars gör så många människor samma sak samtidigt?
Nästan 5 000 djurgårdare åkte till Helsingborg. Det motsvarar att hela Båstad, Trosa eller Rättvik åker iväg för att se en fotbollsmatch. Men fyra barn förlorade sin pappa, matchen spelades inte klart.
Fotbollen är en gigantisk, global och förenande företeelse. Därmed blir den en spegelbild av samhället. Givetvis med ett eget ansvar, men i konstant samspel med sin omgivning.
Ett dödsfall medför – cyniskt nog – att nygamla lagförslag som kan göra fotbollen säkrare återigen diskuteras. Att ropa ”go west” och hänvisa till England är inte alltings lösning. I fotbollens ”hemland” hotar skyhöga biljettpriser – inte minst för bortafansen – den supporterkultur som gör fotbollen unik.
Ex-huliganutredaren Björn Eriksson framhåller att hans förslag om maskeringsförbud och tillträdesförbud för våldsverkare även i buffertzoner måste införas. Även det nationella huliganregistret bör färdigställas, och utskänkningen av alkohol kring och på arenorna måste bli mer restriktiv.
Vidare bör anmälningsplikt, eller elektronisk övervakning via fotboja, övervägas för den grupp våldsverkare som utgör det verkliga hotet.
Supporterkulturen är dock viktigare än lagboken, och den är bättre än sitt rykte. Allsvenskan må vara Europas 23:e bästa liga, men själva läktarna är förhållandevis säkra. Kloka debattörer framhåller grovjobbet som klubbarna redan gör samt framstegen i arbetet med supportergrupper.
Fler steg måste tas, inte minst för att stävja könsord och homofobi. Att Showan Shattak, som anfölls med kniv av nazister i Malmö efter en 8 mars-manifestation, bildade ”Fotbollssupportrar mot homofobi” blir en illustration av själva grundfrågan.
Fotbollen är samhällets spegel och huvudproblemet är därmed gemensamt: Manligheten som våldsideologi. Fotbollsälskare som famlar efter svar i dessa dagar bör läsa Oisín Cantwells krönika och fortsätta med Stephan Mendel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil” – en reportagebok om fotboll och manlighet.
Mendel-Enk intervjuar en brokig samling huliganer och inser att de bara har en sak gemensamt. De är alla män. Han skriver: ”Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävling där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare”.
Den tog nästan Showans liv. I söndags tog den ett liv och förstörde en familj. Mendel-Enks bok är tio är gammal men borde läsas av varje beslutsfattare, i skolbänkar och omklädningsrum – samt i klubbarnas styrelserum.
Fotbollen kommer att räddas, inte i första hand av hårdare lagar utan av sin överväldigande majoritet kloka supportrar.
Men fotboll utan våld blir verklighet först den dag då vi äntligen har gjort oss av med den rådande manligheten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
