Malin Björk (V): Ut med EU – in med FN

Om inte EU kan lösa flyktingkrisen är det vår skyldighet att hitta andra vägar, skriver Malin Björk (V), Europaparlamentariker.

När jag var i Aten i början på juni var flyktingkrisen i Grekland redan ett faktum. Alltmer slutna gränser och våldet i Libyen har gjort att den vanligaste flyktvägen till Europa nu går via Turkiet, med båt över till Grekland.

Sedan försöker flyktingarna ta sig vidare till andra EU-länder som Österrike, Tyskland, Storbritannien, och Sverige.

Eftersom det inte finns några legala vägar betalar vissa, liksom den syriska familj jag träffade i juni, mellan 30 000 och 40 000 kronor per person till smugglare som kan hjälpa dem vidare. Andra försöker själva ta den farliga och osäkra vägen via Makedonien, Serbien och Ungern.

Grekland är ett land som efter år av kris, åtstramningar, och order från Bryssel, helt saknar resurser och infrastruktur att hantera mottagningen. Grekiska motsvarigheten till migrationsverket är så överbelastat att ingen ens kan få sin asylansökan registrerad, än mindre handlagd. Greklands regering har vädjat om stöd från EU, men det dröjer.

Handen på hjärtat, EU har i stället ägnat större delen av året åt att försöka straffa ut EU:s enda vänsterregering. Det har naturligtvis också haft konsekvenser för flyktingmottagningen. Trots den nöd vi ser har utbetalningarna till Grekland, till skillnad från betalningarna till exempelvis Storbritannien, ännu inte kommit fram.

De som lyckats göra något konkret för att hjälpa Grekland och flyktingarna är FN:s flyktingorgan UNHCR, frivilligorganisationer samt lokalbefolkningen på många av de öar där tusentals flyktingar anländer. Allt medan EU:s politik gått från att vara ett misslyckande till totalt haveri.

I flyktingkrisens spår har vi sett EU bli en arena där den ena främlingsfientliga regeringen efter den andra får bre ut sig. Slovakien vill bara ta kristna flyktingar, Ungern bygger ny mur, Spanien lagstiftar om att legalisera ”push backs”, Frankrike och Storbritannien käbblar om vems ansvar Calais är.

EU:s haveri är inte särskilt komplicerat att analysera. Fästning Europa har byggts paragraf för paragraf. En av grundbultarna är Dublinförordningen. Tyskland meddelade nyss att de inte kommer tillämpa Dublinförordningen i den rådande krisen. Det är rätt agerat och Sverige bör meddela att vi gör detsamma.

Vidare finns det inga lagliga vägar att ta sig till Europa för att söka asyl. Flykten blir därmed per definition farlig och smugglare får en nyckelroll. Vi behöver omgående börja utfärda humanitära visum för asylsökande.

I stället står EU som förstenat av nationalism och institutionell oförmåga. En omfördelning av flyktingar inom EU bereds (24 000 från Italien och 16 000 från Grekland) samt förslag om att öka antalet kvotflyktingar. Men länderna är fortfarande inte överens och siffrorna är mer än otillräckliga.

Anpassningen till Orbans och Sannfinländarnas politik är ett faktum.

Vi står inför en mycket allvarlig flyktingkris. Om inte EU kan lösa den har vi en skyldighet att hitta andra framkomliga vägar. Internationella åtaganden har alltid utvecklats genom att vissa länder gått före och visat vägen. Sverige, Tyskland och Frankrike tillsammans med andra villiga länder kan gå före. Men det betyder också att vi måste tänka utanför boxen. Utanför den trånga (sand)låda som EU kommit att utgöra.

Bjud in till möte med UNHCR i spetsen. De har visat sig mycket mer klarsynta och kompetenta, och har den erfarenhet som krävs för att hantera flyktingkatastrofer. När en handlingsplan och insatser sedan hamrats ut kan EU vara med och betala – det borde pengarna gå till istället för militarisering och nya murar.

Malin Björk (V), Europaparlamentariker