Malin Björk (V)
Malin Björk (V)

Att EU:s handelspolitik bör främja jämställdhet mellan kvinnor och män borde vara självklart. Men det tycker inte den svenska högern, skriver EU-parlamentarikern Malin Björk (V).

Handelspolitiken är en av de stora frågorna som Sverige lämnat över till EU att besluta om. EU-kommissionen har redan slutit CETA-avtalet med Kanada. Flera andra stora avtal står på tur, med länder som Japan (JEFTA-avtalet) och Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay (Mercosur-avtalet).

EU:s handelspolitik har många brister. Bland de allvarligaste är att de på olika sätt hotar demokratin, miljön, och arbetsrätten. Dessa frågor har vi i vänstern lyft och drivit konsekvent för att förbättra handelspolitiken.

Något som knappt någon har gett sig på är dock att lyfta de feministiska perspektiven i EU:s handelspolitik. Det har vi i vänstern bestämt oss för att försöka ändra på.

Idag lyser jämställdhetsperspektivet med sin frånvaro i EU:s handelspolitik. Men precis som all politik så har även handelspolitiken könsspecifika konsekvenser.

Liberaliseringen inom exportindustrin ofta till sänkta löner, osäkra anställningar och ökade löneklyftor. Där blir kvinnor de största förlorarna.

Kvinnor och män jobbar i olika sektorer av ekonomin. Kvinnor arbetar i större utsträckning än män inom jordbruk, i den informella och obetalda vårdsektorn eller som säsongsarbetare. Deras arbete bidrar väsentligt till den globala ekonomin, men de förblir osynliga i handelspolitiken.

Samtidigt drabbas kvinnor hårdast av den nuvarande handels-och investeringspolitiken.

Till exempel leder liberaliseringen inom exportindustrin ofta till sänkta löner, osäkra anställningar och ökade löneklyftor. Där blir kvinnor de största förlorarna.

I morgon, onsdag röstar EU-parlamentets handelsutskott och jämställdhetsutskott om mitt betänkande om behovet av ett jämställdhetsperspektiv i EU:s handelspolitik.

I betänkandet lägger jag, tillsammans med min italienska kollega Eleonora Forenza, fram konkreta rekommendationer och uppmaningar till EU-kommissionen och EU:s medlemsländer.

  • Vi vill bland annat ha bindande klausuler för att främja och skydda kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan män och kvinnor.
  • Vi vill att EU och dess handelspartner ska förbinda sig att motverka exploatering och förbättra kvinnors villkor.
  • Vi vill även ha ett ökat fokus på kvinnor som utför informellt och obetalt vårdarbete.

Vi menar också att offentlig sektor, samt grundläggande rättigheter och behov som vatten, utbildning och hälso- och sjukvård, bör undantas från öppnandet av offentlig upphandling och från agendan om handelsliberalisering.

Vi vill också att handelsförhandlingar och uppföljningen av dem ska bli mycket mer transparenta.

Även civilsamhället, som till exempel kvinnoorganisationer och fackföreningar, bör får vara med i samråd i framställandet av nya handelsavtal.

Idag läggs alltför stor vikt enbart vid vad storföretagen tycker om avtalen.

Att EU bör driva på för jämställdhet i sina handelsavtal borde vara en självklarhet. Till och med EU:s svenska handelskommissionär Cecilia Malmström (FP) har i EU:s avtal med Chile tryckt på för att det ska finnas ett särskilt kapitel om jämställdhet.

EU-kommissionen brukar då och då basunera ut att vi via handelspolitiken ska »exportera mänskliga rättigheter och jämställdhet«.

En som motsätter sig kraven på att skärpa jämställdhetsmålen och kvinnors rättigheter i handelspolitiken är den svenska parlamentarikern Christoffer Fjellner (M).

Men när det kommer till krav på konkreta åtaganden och bindande regler för just detta, så backar alltid högerns så varma frihandelsförespråkare. De vill inte begränsa storföretagens »friheter« med krångel kring mänskliga rättigheter eller kvinnors rättigheter.

I EU-parlamentet kommer motståndet mot vårt arbete för en feministisk handelspolitik framförallt från liberalerna och de konservativa grupperna. De säger nej till alla våra krav på bindande åtaganden om att främja jämställdhet. Istället för att se gemensamma regler och åtaganden som ett sätt att förbättra villkor, ser de bindande åtaganden som »handelshinder«.

Skriv gärna några vackra ord om jämställdhet, men kom inte och ställ några verkliga krav, är deras innebörd.

En av dem som motsätter sig kraven på att skärpa jämställdhetsmålen och kvinnors rättigheter i handelspolitiken är den svenska parlamentarikern Christoffer Fjellner (M). Hans ändringsförslag går konsekvent ut på att försvaga de rekommendationer som så väl behövs.

För frihandelsfundamentalister som Fjellner är all handel bra, hur dåligt ett handelsavtal än är. De tycker att det enda som räknas är att EU sluter så många avtal som möjligt, inte att säkerställa en hållbar handel och att skydda de mänskliga rättigheterna, än mindre kvinnors rättigheter.

Dessbättre är stödet för vårt betänkande från de socialdemokratiska och gröna grupperna i EU-parlamentet större och efter tuffa förhandlingar bör vi få stöd från en del av högern.

Jag hoppas att de progressiva krafterna vid utskottsomröstningen visar att en majoritet av EU-parlamentet stöder vårt ställningstagande om att EU:s handelspolitik bör vara rättvis, hållbar – och feministisk.

Malin Björk är Europaparlamentariker och Vänsterpartist.