Malin Björk, EU-parlamentariker (V)
Malin Björk, EU-parlamentariker (V)

Rapporterna om slavhandel, tortyr och sexuellt våld i Libyen är toppen på ett isberg. EU-ländernas oförmåga att komma överens om att fördela ansvaret för att välkomna flyktingar får allt dödligare konsekvenser, skriver EU-parlamentariker Malin Björk, Vänsterpartiet.

Istället för att enas om ett gemensamt mottagande har EU-länderna, inklusive den svenska S- och MP-regeringen, valt att stänga gränserna och outsourca ansvaret till länder utanför EU.

Den outhärdliga situationen i Libyen är en direkt konsekvens av detta politiska haveri.

Politiken går ut på att EU:s medlemsländer i Rådet och EU-kommissionen, helt utan EU-parlamentets inblandning, gör överenskommelser med högst tveksamma regimer utanför Europa för att hindra att flyktingar når EU.

Politiken utformas utifrån principen Out of sight, out of mind,  det vill säga det vi inte ser tänker vi inte heller på. Uppgörelsen där Turkiets totalitäre ledare Erdoğan anlitats av EU för att stoppa flyktingar och upprättandet av ö-arrester i Grekland är kanske de mest tydliga exemplen på denna out of sight out of mind – politik. Ytterligare uppgörelser  har tillkommit, där EU finansierar migrationskontroll och gränsbevakningar i flera länder, framförallt i Afrika.  Till detta ska läggas att EU och Italien tvingat frivilligorganisationer att upphöra med sina livräddningsinsatser på Medelhavet.

I samma anda har EU sedan en tid valt att samarbeta med olika grupperingar och före detta miliser i Libyen för att stoppa människor från att ta sig över havet till Europa. Denna så kallade »libyska kustbevakning« anlitas för att stoppa båtar och föra migranter tillbaka till Libyskt territorium. Många sätts i något av alla de stängda förvar, officiella eller inofficiella, som bättre kan beskrivas som fängelser. FN har dömt ut alla dessa migrantfängelser, och uppmanat EU att se till att de stängs.

Slavhandeln som modiga journalister nu lyckats dokumentera i Libyen var känd sedan tidigare. Likaså det utbredda våldet och tortyren. När EU-kommissionen nu arbetar för att stoppa människor från att fly från Libyen är de medskyldiga till de övergrepp som flyktingar och migranter utsätts för, instängda i den libyska outhärdligheten.

Outsourcandet av EU:s migrations- och flyktingpolitik påverkar snart sett alla utrikespolitiska relationer. När Afrikanska unionens och EU:s ledare träffades förra veckan i Elfenbenskusten valde EU att fokusera på vad de vill definiera som ett nexus, nämligen »säkerhet och migration«. De afrikanska länderna pressas att patrullera och stänga gränser och teckna återsändandeavtal i utbyte mot bistånd och utvecklingssamarbete. Frankrikes president Macron har till och med föreslagit att flyktingar ska stoppas i Afrika, där hela EU:s asylprocess ska förläggs till olika center. Det skulle innebära att EU anammar den australienska politiken med stängda läger bortom all kontroll, där omfattande missförhållanden och övergrepp rapporterats. Out of sight, out of mind.

Inget liv är mindre värt än ett annat att räddas från tortyr, människohandel och drunkningsdöd.

Det går inte att tillsluta Europas gränser, eller som i fallet med Libyen och Niger, ge sig på att stänga andra länders gränser. Tvivelaktiga libyska grupperingar finansieras, beväpnas och tränas av EU-länder. För inte så länge sedan ritades gränserna i flera av Afrikas länder godtyckligt upp av europeiska stormakter. Nu ska dessa gränser dessutom patrulleras med hjälp av pengar och utrustning från EU-länderna. Det är en osmaklig utveckling, minst sagt.

Hela denna politikutveckling är kolonial i sina anspråk och bygger på en strukturell rasism. Svarta människor från länderna söder om Sahara bortdefinieras konsekvent i medier med benämningen »ekonomiska migranter«. Det gör dem tydligen mindre skyddsvärda och mindre värda i vissas ögon. Att människor flyr misär, fattigdom, förtryck och klimatförändringar är en realitet. Inget liv är mindre värt än ett annat att räddas från tortyr, människohandel och drunkningsdöd.

Alla som flyr har rätt att söka asyl i ett annat land. Det är en rättighet som är inskriven i Genèvekonventionen från 1951. Att upprätthålla den internationella asyllagen är både Sveriges och EU:s skyldighet. De krafter från yttersta högern som idag ifrågasätter och rentav vill upphäva Genèvekonventionen är livsfarliga, i bokstavlig bemärkelse. Den absoluta majoriteten av världens flyktingar befinner sig i länder utanför EU.

Att vår kontinent, med en befolkning på 500 miljoner människor och stora resurser, istället för att erbjuda människor trygghet, väljer att satsa oerhörda summor av våra skattepengar för att stoppa människor på flykt, är en stor skam.

I EU-parlamentet samarbetar vänstern med en bredd av aktörer för att synliggöra vad som händer när vi frånsvär oss ansvar och anammar en out of sight out of mind-politik. I veckan anordnade vi en konferens med fokus på EU:s politik i tredje länder och dess konsekvenser för mänskliga rättigheter, asylrätten, och situationen för migranter och flyktingar.

Vi har också begärt en plenumdebatt nästa vecka om EU:s finansiering och »samarbete« med libyska grupperingar för att stoppa flyktingar.

Avskyn inför slavhandeln i Libyen måste väcka en större debatt och motstånd. Där har Sveriges regering ett stort ansvar. Istället för att upprepa falska påståenden om att outsourcandet av gränsbevakning och flyktingansvar till Libyen och Turkiet »räddar liv«, måste den stå upp i EU:s ministerråd mot de regeringar som driver på för en politik som innebär en kränkning av mänskliga rättigheter. Det är inte en politik som räddar liv. Det är en politik som förgör liv.

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet.