Malena Rydell.

För tio år sedan ägnade sig Göran Persson och Barbro Holmberg åt signalpolitik för att Sverigedemokraterna inte skulle få fäste. Samma misstag håller på att begås igen.

Den här vintern undrar många hur gränserna för vad som sägs i flyktingdebatten kunde förflytta sig så snabbt.

När flyktingförläggningar brunnit och det rasistiska hatet sprider sig har Gellert Tamas bok »Lasermannen« blivit som ett nod i debatten. Alla som minns krisåren i början av 90-talet får kalla kårar av igenkänning, och nu ger förlaget äntligen ut den i nyutgåva med ett nytt förord.

Men det är en annan bok av Tamas som jag har återvänt till i minnet många gånger under denna dystra vinter.

»De apatiska« från 2009 är ett tegelstensporträtt av den moderna svenska flyktingpolitiken, och en berättelse om hur regeringen och tunga företrädare för det offentliga Sverige började sprida råttan i pizzan-historier om fejkande sjuka barn.

Det är skrämmande läsning om hur snabbt ett gift kan bli en sanning i den offentliga debatten.

Några år in på det nya millenniet rapporterade BUP att det fanns ett hundratal svårt sjuka flyktingbarn som varken åt eller talade. De var inkontinenta och blev sondmatade för att överleva. Samtidigt stramades den svenska asylpolitiken åt.

Regeringens egen utredare spred vandringssägner om att barnen minsann var uppe och åt på nätterna när ingen såg. Utredarens enda namngivna källa till att de sjuka barnen simulerade hette Thomas Jackson, och var en psykiater som aldrig behandlat något »apatiskt« barn. Han gick senare med i Svenskarnas parti.

Det är nu elva år sedan Socialdemokraterna och Moderaterna röstade ner de övriga riksdagspartiernas förslag om en amnesti för de apatiska barnen, som i sin tur stöddes av 160 000 svenskar som hade skrivit under Påskuppropet.

Den socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg var nöjd efteråt. »Ett annat beslut«, sade hon, »hade varit en humanitär katastrof … det hade lett till att fler barn blivit sjuka«.

Så stark var det offentliga Sveriges övertygelse om att barnen var manipulerade av föräldrarna. Nu skulle de avvisas. Svårt sjuka barn bars från sjukhussängar till flygplan som tog dem tillbaka till högst osäkra villkor i länderna de flytt från.

Göran Persson var fast övertygad om att en hård flyktingpolitik skickade nödvändiga signaler till ett folk som annars skulle börja rösta på Sverigedemokraterna. Som om inte det enorma engagemanget människor visade i Påskuppropet pekade på en helt annan tendens.

I valet 2006 röstade 2,93 procent på Sverigedemokraterna.

Nu närmar de sig 20 procent.

Göran Perssons strategi slog fel från första stund, ändå ser vi signalpolitiken upprepas om igen.

Myterna om de apatiska barnen etablerades för att rättfärdiga en hård asylpolitik. I dag är det vandringssägner om ljugande, kriminella ensamkommande flyktingbarn som håller på att ta över den funktionen.

Det sägs ofta att politikerna i de demokratiska partierna anpassar sig efter Sverigedemokraternas och rasisters sätt att tala om invandring.

När jag läser om »De apatiska« får jag en obehaglig påminnelse om att det vid olika tillfällen i historien varit tvärtom.

I fallet med de apatiska barnen var det de rumsrena politikerna som var konspiratorikerna.

Malena Rydell, chefredaktör Magasinet Arena