Att få till en fungerande migrationspolitik är en mycket viktig fråga. Men varför får den diskuteras på ett så slappt sätt? Och var är engagemanget för alla de olösta välfärdsfrågor, som om man på allvar tog itu med dem skulle göra det svårare att ställa olika grupper mot varandra?
Agendas partiledardebatt i söndags måste ha varit som ett knytnävslag i veka livet på anständiga, hårt arbetande invandrare, som försöker bli lite som Svensson. Debatten var full av generaliseringar och fördomar.
Gång på gång sas det att »nyanlända lever på bidrag år efter år«, som om det är ett tillstånd man strävar efter. Varpå moderatledaren Ulf Kristersson slog fast: »Misstanken föds att alla som kan jobba inte jobbar«, en misstanke som han gjort allt för att sprida i tv.
Liberalernas Jan Björklund påstod att »nyanlända är lågutbildade« och därför inte behöver någon studentexamen, fast en icke obetydlig del av de som kommit har hög utbildning.
Flyktingar som dömts för gruppvåldtäkt bör förstås utvisas. Ändå ältade KDs Ebba Busch Thor gång på gång utvisningskravet och vikten av svenska värderingar, trots att huvuddelen av vanliga våldtäkter utförs av svenska män, gissningsvis med svenska värderingar.
Att få till en fungerande migrationspolitik är en mycket viktig fråga. Men kan den diskuteras på detta slappa sätt?
Att socialdemokraterna inte sa pip i frågan om vinster i välfärden var obegripligt.
Ulf Kristersson beklagade i söndags att flyktingfrågan tillåts »paralysera svensk politik«. Men de senaste dagarnas debatt visar att det är partierna själva som mest bidrar till att paralysera debatten, när de – dessvärre också socialdemokraterna – tävlar om att vem som mest kan spela ut nytillkomnas villkor mot vanliga svenskars välfärd.
Många saknade i debatten i söndags alla de olösta välfärdsfrågor, som om man på allvar tog itu med dem skulle göra det svårare att ställa olika grupper mot varandra. Var fanns den sociala bostadspolitiken, där unga utan rika föräldrar aldrig kommer in på marknaden, liksom ett växande antal hemlösa?
Att socialdemokraterna inte sa pip i frågan om vinster i välfärden, som många väljare också på den borgerliga kanten vill begränsa, var obegripligt. Inkomstklyftorna? Ännu en fråga som man bara nuddade vi i tv.
Stefan Löfven (S) kanske formulerade sig illa, men han förtjänar inte att bli utskrattad när han tog upp att sexuella övergrepp underlättas av osäkra arbetsvillkor. Alla som följt metoo-debatten vet att det är en central del av problemet.
Två amerikanska statsvetare från Harvard, Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, varnar i sin aktuella bok »How Democracies Dies« för tron att auktoritära rörelser kan kontrolleras eller tämjas genom att man lånar en del av deras idéer, det vill säga det som sker just nu i Sverige. Det finns rader av exempel ur historien på hur det bara gynnar den man vill härma.
Och för Ulf Kristersson, som håller dörren öppen för SD, finns också andra avskräckande exempel. Som när extrempartier utan att ha vunnit några val ändå bjuds av etablerade partier i sina länder att bilda regering, för att de tror att man på så sätt kan låsa in de mest extrema idéerna.
Men det blev tvärtom, man legitimerade dem.
Levinsky och Ziblatt tror att en starkt polariserad debatt, där man kallar motståndarna för lögnare, som skedde i söndags, sakta underminerar demokratin.
Om valdebatten är så grov och fördomsfull i maj, hur blir den då i augusti-september? Och man kan undra var de väljare som vill ha ett solidariskt samhälle då ska ta vägen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
