Schlagerfestival! Förbrödring och europeisk gemenskap under avslappnade former. Landsgränser och språkskillnader glöms bort. Vi kastar stridshandskarna till förmån för sång och musik. Men när Eurovision Song Contest nu kommer till det hårt styrda Azerbajdzjan finns det anledning att fråga hur avslappnat det känns för azerierna själva – och hur efterlängtad festivalen egentligen är. Dagens Arena har varit där.

På ett café i downtown Baku möter hotellarbetaren Mehin upp för ett samtal om villkoren för henne och hennes kollegor i Azerbajdzjan. Hon är erfaren; har jobbat sju år på alltifrån lokalt drivna budgethotell till lyxiga jättekedjor. Och hon tecknar en rätt dyster bild av läget för hotellpersonal i värdlandet för Eurovision Song Contest.

Ett exempel gäller arbetstiden. Lagen stipulerar 40 timmars arbetsvecka, men det är minst sagt tveksamt hur många hotell som följer detta.

– Det är inte alltid så klart hur mycket jag ska jobba, berättar Mehin medan hon rör i sitt te.

– De kan säga åt en med väldigt kort varsel att stanna över natten också. Om min skiftkamrat är sjuk kan jag få stanna 24 timmar på hotellet.

Sjukförsäkring då? Nej, här är situationen faktiskt än mer oreglerad.

– På stora hotellkedjor kan de hjälpa de anställda, men det sträcker sig till att de kan bjuda på en taxi till sjukhuset. De försöker i princip två sina händer från problemet, förklarar Mehin.

Inte så konstigt att Mehin inte vill bli plåtad när hon berättar om sina erfarenheter; hon är nämligen rätt kritisk. Hennes kanske allra värsta berättelse handlar om hotelledningens förväntan på kvinnliga anställda att tillgodose vissa manliga kunders ”önskemål”.

– Det är ibland svårt med berusade hotellgäster som kommer fram och ber en följa med upp till rummet för en natt. Ibland vill de betala uppåt 300 dollar, vilket är som en hel månadslön för vissa.

Mehin avstår från sådana ”erbjudanden”, men några av hennes kollegor har gått med på en gästs begäran. Sedan kan det hända att kollegan slutar sitt hotelljobb – för att senare dyka upp som anställd på hotellgästens bolag. I stället för kontantbetalning, kan man tänka.

Azerbajdzjan känns som gjort för affärsresenärer. Landet har stora oljefyndigheter: Pumparna i Texasstil på ”James Bond Oilfield” (efter en filminspelning) drar fortfarande efter många år upp olja. Runtom i landet hittas ständigt nya fält. Massor med internationella oljejättar och konsultfirmor har kontor i Azerbajdzjan. Hotellmarknaden växer stadigt, vilket blir tydligt när man från fönstret på Volgataxin tittar ut över lyftkranarna och de glittriga citydistrikten.

Men som turist i Azerbajdzjan drabbas man lätt av kollektiva skuldkänslor över beteendet hos andra besökare till landet. Finns det då något man som turist kan göra för att förbättra för Mehin och hennes kollegor? Mehin föreslår en blygsam minimiåtgärd:

– Ja, folk i den här branschen får inte tillräckligt betalt, så man kan till exempel gärna ge städerskan som nyss har städat ditt rum lite dricks…

Är det då överhuvudtaget positivt eller negativt att vi nu i slutet av maj bänkar oss framför TV-apparaterna för lite lördagsnöje från ett land som Azerbajdzjan? En som tycker det är Ilyas Aliyev, ordförande för Xidmat-ish, ett fackförbund för hotell- och serviceanställda. Vi träffar Aliyev – som dessutom är vice ordförande i Azerbajdzjans motsvarighet till LO eller TCO – i ett stort och svalt kontor i ett i övrigt stekhett Baku.

– Den här tävlingen ger oss fantastiska möjligheter att förmedla information om Azerbajdzjan till utlänningar, kuttrar han. De får veta att Azerbajdzjan är ett land rikt på historia, kultur och så vidare. Det var svårt för oss efter Sovjetunionens fall, men den bilden vill vi ändra nu.

Är Xidmat-ish då en självständig, fristående fackförening – eller lyder de till exempel under något regeringsorgan? Ilyas Aliyev och hans kollegor småskrattar faktiskt avväpnande när de svarar på den förment självklara frågan:

– Nej, vi är fristående! Helt fristående.

Aliyev är engagerad, vänlig och intresserad – men hans fackförbund döms tillsammans med många andra azeriska fackföreningar ut av bland andra välrenommerade Department of State, USA:s utrikesdepartement. I deras landdatabas konstaterar de helt frankt att Azerbajdzjans konstitution förvisso ger fackförbunden god frihet – men att de i praktiken lyder ganska tydligt under regeringen.

Ändå kan man vara optimist kring Azerbajdzjan. Och säkert går utvecklingen på många plan åt rätt håll. Men lördagsgodiset lär ändå smaka lite bittrare när man sätter i sig det framför en TV-sänd Eurovisionsschlagerfestival från det som faktiskt är en diktatur.

Joakim Rådström är frilansjournalist med bred erfarenhet av bland annat utlandsreportage.