Tommy Öberg, Anna Danielsson
Tommy Öberg, Anna Danielsson

Ska industrin fortsätta dominera lönebildningen behövs »pysventiler«, som ger utrymme för extrasatsningar på lågt avlönade eller felaktigt avlönade kvinnogrupper. Annars väntar en lönerevolt, skriver arbetsmarknadsjournalisterna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg, som i en ny bok analyserar det omstridda Industriavtalets historia och framtidsutsikter.

I år fyller Industriavtalet 20 år. Det beskrivs ibland som en skänk från ovan, något av det bästa som någonsin hänt mänskligheten eller den svenska arbetsmarknaden.

Och avtalet och dess parter har tveklöst varit en mycket viktig del av svensk lönebildning de senaste 20 åren.

Men allt är inte rosenrött, kritiken stundtals skarp och osäkerheten inför fortsättningen betydande.

I en bok som lanseras i dag* beskriver vi vägen fram till avtalet, dess 20-åriga historia. och vad som kan komma att hända med morgondagens lönebildning.

Att uppgörelsen inom industrin från 1997 starkt bidragit till den lönestabilitet och reallöneutveckling som präglat de gångna decennierna är de flesta överens om. Med få undantag har Industriavtalets era kännetecknats av stabilitet, förutsägbarhet och löneökningar i takt med Europa.

Kostnadskontroll har åstadkommits genom industrins lönenormerande roll. Nedväxlingen av den nominella löneökningstakten är påtaglig. Just det som arbetsgivarna varit mest intresserade av är det som mest och bäst har levererats.

Just det som arbetsgivarna varit mest intresserade av är det som mest och bäst har levererats.

De fackliga ambitionerna om en fördelning av löneökningarna med uttalad omsorg om och satsningar på svagare löntagargrupper har däremot inte varit lika framträdande. Svensk lönemarknad har till exempel inte förmått att mer än marginellt minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Försöken med olika avtalskonstruktioner för att åstadkomma mer jämställda löner har inte varit någon framgångshistoria. Tvärtom. Oenigheten kring hur och i vilken utsträckning jämställdhetssatsningarna ska göras har skakat fackförbunden, framför allt inom LO, och deras samarbete i grunden.

Att starkt kvinnodominerade fackförbund därför upplevt och upplever Industriavtalet som en begränsande grimma har kommit till uttryck vid flera tillfällen under de gångna 20 åren.

Kanske är den särskilda avtalssatsningen på undersköterskorna 2016 den mest framgångsrika varianten för att åstadkomma mer jämställda löner. I övrigt är det tunnsått med framgångar för jämställdheten via avtalsförhandlingar.

En avgörande förutsättning för en fortsatt industridominerad lönebildning är med största sannolikhet att framtida normering sker med lite »pysventiler«.

Utrymme för extrasatsningar på lågt avlönade eller felaktigt avlönade kvinnogrupper är en förutsättning för en fortsatt era med industrin i det lönepolitiska förarsätet. Om inte väntar en lönerevolt som snabbt riskerar att göra industrins lönenorm till historia.

Försök med olika avtalskonstruktioner för att åstadkomma mer jämställda löner har inte varit någon framgångshistoria. Tvärtom.

I dag finns emellertid mycket få tecken som tydligt signalerar bred beredskap att göra lönenormeringen något mer flexibel från industrins parter. Arbetsgivarna är emot en ordning som innebär avsteg från den framförhandlade normen för löneökningar, medan facken vid flera tillfällen understrukit betydelsen av att inte stirra sig blind på en normering in till sista decimalen.

Under rubriken hot eller osäkerheter inför löneframtiden finns också de växande skillnaderna mellan olika gruppers allmänna anställningsvillkor.

Det starka fokus som funnits och finns på löneökningarnas storlek skymmer sikten för växande olikheter vad gäller anställningsvillkor.

Det kan röra arbetstider, arbetstidsförkortning, semesterregler, anställningsformer men framför allt avsättningar till avtalade trygghetssystem, i första hand avtalspension.

Om utvecklingen bland offentligt anställda tjänstemän och akademiker och deras sifferlösa avtal fogas till bilden av dagens och morgondagens löneverklighet blir utmaningarna betydande.

Och Industriavtalet kan inte ensamt leverera svar på utmaningarna eller frågorna. Den framtida svenska lönebildningen formas därför i minst lika hög grad av intressen och grupperingar utanför industrin som inom densamma.

Utan brett samförstånd finns dessutom en växande risk för politisk inblandning i lönebildningen. Det finns redan tydliga tecken på en tilltagande politisk klåfingrighet med lärarmiljarder och prat om polispengar som de färskaste exemplen.

Detta, om något, borde driva fram en stark uppslutning kring en ordning eller modell på lönemarknaden som effektivt håller politiken på avstånd.

Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg är arbetsmarknadsjournalister och författare som i många år specialiserat sig på lönebildning.

*Idag utkommer deras bok Vem ska bestämma på lönemarknaden.

Öberg-Vem ska bestämma-Omslag-Tryckoriginal-170630.indd