Bengt Säve-Söderbergh Stefan Löfven
Bengt Säve-Söderbergh Stefan Löfven

Globalisering Idag diskuterar den internationella arbetsorganisationen ILO Stefan Löfvens förslag om en »global deal« för normer och spelregler i ekonomi och arbetsliv. Om förslaget ska bli en motkraft mot finanskapitalismen, behöver det drivas med betydligt större bredd och energi än hittills, skriver Bengt-Säve Söderbergh.

Statsminister Stefan Löfven (S) har, tillsammans med ILO, lanserat idén om en s.k. global deal, ett försök att samla regeringar, företag och fackföreningar kring några allmänna principer för hur man skulle kunna komma överens om normer och regler i ekonomi och arbetsliv. Idag diskuterar ILO den vid sin arbetskonferens i Genève.

Löfven är på rätt spår men frågan är hur denna goda idé ska drivas vidare och förankras om resultat ska uppnås..

Alltför ofta har vi matats med känsloladdade debattinlägg som manar oss att välja mellan för eller emot globalisering. Den frågan är fel ställd. Globaliseringen är här i många skepnader och med stor kraft. Vad diskussionen bör handla om är om, och i så fall vilka, lagar och regler som måste komma till.

Den ekonomiska globaliseringen pågår för fullt. Många positiva resultat har uppnåtts i fråga om ekonomisk tillväxt, framför allt i Asien men även i andra delar av världen. Men, som alltid, slanten har två sidor.

Vi ser hur inkomstklyftor har vidgats och hur korruption frodas. Hur nationers möjlighet att bedriva ekonomisk politik har begränsats.

Det är hög tid att ta itu med den andra sidan. Avsaknaden av regler och normer. Demokratin har tappat mark och det beror till stor del på det globala kapitalets framfart under de senaste 20-30 åren.

Vi ser hur inkomstklyftor har vidgats kraftigt, hur finanskrascher inträffar med viss regelbundenhet och hur korruption frodas. Hur nationers möjlighet att bedriva ekonomisk politik har begränsats.

Ingen vet hur mycket pengar som försvunnit i hemliga skatteparadis i stället för att göra nytta för individer och i samhällsbyggen.

Finansoperatörer, en yrkeskategori som knappt existerade för femtio år sedan, har nu skördat guld i orimliga proportioner. Fackliga intressen har trängts tillbaka i hela världen. Samhällstilliten och därmed demokratin har tagit skada.

Dagens utmaning har en parallell i historien.

För hundra år sedan i USA avlöstes president Teddy Roosevelt i Vita Huset av Woodrow Wilson. De representerade olika partier men förenades i kampen mot den oreglerade kapitalismen, främst i form av klanen Rockefeller som fullständigt hämningslöst byggt upp ett imperium baserat på olja och järnvägar. De två presidenternas insatser blev inledningen ett långsiktigt arbete för att vidga demokratin, att inom nationen gradvis hitta den balans mellan marknad och demokrati som skulle passa USA.

På motsvarande sätt påbörjades i Sverige vid den tiden de politiska reformer som långt senare skulle kallas den svenska modellen.

Allmän rösträtt, demokrati och ett segt och långsiktigt arbete som under 1900-talet skapade ett samhällsklimat med avtalsförhandlingar, lagar och förordningar som åstadkom en rimligare balans mellan demokrati och marknad.

Med den ekonomiska globaliseringen då kapitalet fritt flyttas runt mellan länder, inte minst till små obskyra öriken, förlorar nationella regeringar den makt de tidigare haft då det var tillräckligt med nationell lagstiftning.

För att också bemöta dagens allvarliga hot om protektionism och nationell självtillräcklighet krävs krafttag för att åstadkomma en globaliserad ekonomi som kan accepteras av fler än finanskapitalisterna. En parallell till läget för hundra år sedan men som nu kräver ett brett internationellt samarbete.

Hanteringen av klimathotet kan visa vägen för hur vi måste agera.

Hanteringen av klimathotet kan visa vägen för hur vi måste agera. Tidigt konstaterades att denna ödesfråga inte kan lösas isolerat av varje nation. Det har krävts ett internationellt samarbete och regler. Arbetet med detta har pågått under många år.  Frågan är inte löst men man har kommit en bra bit på väg om Parisavtalet från 2015 följs upp och förstärks.

Global deal kan bli en viktig del i det långsiktiga jättejobb som måste förestå för att åstadkomma bättre balans mellan marknad och demokrati. Motståndet kommer sannolikt att bli mycket större än det som visats i klimatfrågan. Här handlar det än mer om makt och pengar.

Global deal presenterades som idé förra året med relativt allmänna och inte särskilt specificerade förslag. Det kan vara bra som en inledning. Förslaget har hittills bara drivits av Sverige varefter några regeringar och internationella organisationer sagt sig vilja vara med. Men sedan har inte mycket hänt.

Denna relativa tystnad skapar lätt ett intryck att initiativet inte är så allvarligt menat. Ett litet sekretariat i det svenska regeringskansliet har detta förhoppningsvis stora jobb framför sig. Jag tror att det behövs betydligt mer.

Tre uppgifter borde stå på dagordningen.

  • En är självklart att få fler intressenter.
  • En annan att fördjupa frågeställningarna genom studier, rapporter och mer detaljerade förslag.
  • En tredje och närmast avgörande uppgift bör vara att bredda kretsen av personer som har att utveckla analys och idéer.

Det finns i detta sammanhang en viss parallellitet till de breda frågor som tidigare hanterats av internationella kommissioner. Olof Palme ledde en om nedrustning, Willy Brandt om nord-syd, Gro Harlem Brundtland om miljön och Ingvar Carlsson senare om internationellt samarbete och FN. Fördelen med detta sätt att arbeta är att man kan samla en blandning av individer med politisk, företagsinriktad, facklig och mer akademisk förankring och se till att debatten fördjupas innan man söker förankra tankar och idéer hos regeringar och de andra parter som har att fatta besluten.

Global Deal, rätt förvaltad, kan bli en viktig del i den nödvändigtvis internationella kampen för att bekämpa hoten mot demokratin. Även om resultat sannolikt kommer att ta tid så är det viktigt att nu inte tappa tempo och att ha en betydligt bredare ansats än vad som hittills visats.

Bengt Säve-Söderbergh är före detta statssekreterare och mångårig medarbetare på Utrikesdepartementet