Baudin_Rautio

Om regeringens utförsäkringar haft någon jobbeffekt så är den negativ – färre är i arbete. LO uppmanar i stället politiker och parter att satsa på en bred rehabiliterings- och omställningspakt, skriver Tobias Baudin och Kjell Rautio.

I budgeten för 2014 skär regeringen drastiskt ner stödet till företagshälsovården från 360 till 30 miljoner kronor per år. Det sker samtidigt som både sjukskrivningar och pressen i arbetslivet ökar. I ett läge där vi behöver förstärka insatserna för rehabilitering och omställning väljer regeringen alltså att göra precis tvärtom. I stället för att varsamt lotsa långtidssjuka tillbaks i arbete tycks ”arbetslinjen” handla om att göra allt fler försäkringslösa.

Hittills har cirka 90 000 personer utförsäkrats på grund av att de passerat den bortre gränsen i sjukförsäkringen. De flesta av dem har fattiggjorts och långtidsparkerats på en plats långt bort från den reguljära arbetsmarknaden.

När regeringen själv ska redogöra för ”rehabiliteringskedjans” jobbeffekter blir det ofta lite pinsamt. I senaste budgeten påstår regeringen att ”15 procent” av de som utförsäkrats har ”gått till arbete eller försörjer sig på annat sätt än via Försäkringskassan eller arbetsförmedlingen”.

Vid närmare granskning visar sig den siffran bestå av luft. För det första kan man konstatera att i dessa ”15 procent” har regeringen bakat in alla som tvingas söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) och alla de som inte får några pengar alls men som ändå lyckas försörja sig på något sätt – oftast med hjälp av anhöriga.

Den korrekta jobbsiffran hittar man i en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen. Den är faktiskt så låg som två procent när det gäller de som cirka 14 månader efter utförsäkringen är i ett osubventionerat arbete. Ytterligare cirka åtta procent befinner sig, 14 månader efter utförsäkringen, i någon form av subventionerat arbete.

Men då bör man veta att begreppet ”vara i arbete” är väldigt flexibelt. Det räcker med endast några få timmars arbete i veckan för att man i statistiken ska anses ”vara i arbete”.

Men stämmer det att uppemot 10 procent hittat ett jobb efter att ha blivit utförsäkrade? Eller kan det vara så att en stor andel faktiskt haft ett arbete hela tiden?

Vi vet från statistiken att hela 35 procent av dem som utförsäkrats fram till slutet av förra året endast hade ersättning från Försäkringskassan på del- eller halvtid (se Dagens Eko, 2012-10-22). Vi vet att flera av dessa samtidigt jobbade den tid de inte var sjukskrivna.

Hur mycket de jobbade är omöjligt att fastställa eftersom Försäkringskassan inte infört det i statistiken. Men förmodligen arbetade en relativt stor grupp av dessa personer under den del av tiden som inte ersattes av Försäkringskassan. När de utförsäkrades räknades de plötsligt som att de kommit ”i arbete” efter sin utförsäkring – trots att många förmodligen jobbat deltid hela tiden.

Sammanfattningsvis: 35 procent av de som utförsäkrats var alltså deltidssjukskrivna. En stor andel jobbade troligtvis deltid. Drygt ett år efter att de utförsäkrats har högst tio procent någon form av arbete. Det är alltså mycket som tyder på att om ”rehabiliteringskedjan” hittills haft någon jobbeffekt så är den negativ, det vill säga att färre är i arbete efter utförsäkringen än före.

Detta är bakgrunden till LO:s förslag att statsmakten och parterna på arbetsmarknaden borde ingå en bred rehabiliterings- och omställningspakt. Vi vill omvandla tidsgränserna i sjukförsäkringen till stödjepunkter, där individen rustas med konkreta rehabiliteringsrättigheter.

Detta skulle skapa en rimligare balans i kravställandet, där pressen sattes på de aktörer som verkligen kan leverera rehabilitering. Här skulle man också som en del av uppgörelsen kunna växla ett borttagande av den andra sjuklöneveckan mot en överenskommelse om ett utvidgat omställningsstöd för personer som drabbats av ohälsa och inte kan återvända till sin gamla arbetsgivare. Men detta är uppenbarligen inget som tycks intressera regeringen.

Att regeringen, i nu rådande läge, drar ner på insatserna till rehabilitering och företagshälsovård är direkt ansvarslöst, inte minst gentemot dem som kontinuerligt stöts allt längre bort från arbetsmarknaden. I valet nästa höst kommer därför väljarna att ställas inför ett viktigt vägval: Ska vi slentrianmässigt fortsätta att utförsäkra och fattiggöra dem som drabbats av långvarig ohälsa? Eller ska regeringsmakten istället användas till att möjliggöra för fler att försörja sig själv på förvärvsarbete?

Tobias Baudin, LO:s förste vice ordförande
Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO