Kostnadsbesparingar och förändringar i ersättningsberäkningar har kraftigt försämrat friheten för personer med funktionsnedsättning, skriver fem företrädare för Lika Unika.
– 22 oktober 2015: Finansminister Magdalena Andersson (S) meddelar i Ekot att kostnadsökningen inom assistansen behöver dämpas för att klara flyktingmottagandet.
– 17 december 2015: Regeringen fastställer 2016 års regleringsbrev till Försäkringskassan med målet »Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.«
– 26 maj 2016: Regeringen beslutar om direktiv till en utredning om assistansen: »Statens kostnader för ekonomisk ersättning till personlig assistans behöver därför minska.«
Datumen ovan är inte fiction utan faktiska händelser i närtid. Inriktningen är tydlig, oavsett vilken politisk retorik som man täcker över den med – kostnadsbesparingar. Det har också börjat genomföras med olika förändringar i ersättningsberäkningar, utan politiska beslut och långt före att den nya utredningen ens tillsattes.
Personlig assistans, såväl som ledsagning för gravt synskadade och blinda, handlar för många om att kunna växla ofrihet till frihet. Att LSS därmed spelar en avgörande skillnad i livet gör det särskild viktigt att inte bara se lagen utan också tillämpa den som en rättighetslag. Det handlar om mänskliga rättigheter som Sverige måste tillförsäkra alla efter behov. Vi är mycket oroliga för att politiken nu går motsatt väg.
Det blir inte lättare av att regeringens budskap växlas mellan krassa ekonomiska besparingskalkyler och försäkringar om assistansens betydelse. Redan där blir det förvirrande och skapar orosmoln. En ärlig ambition att tillgodose behoven kan ju faktiskt innebära att insatser måste få kosta mer och kräva mer resurser, inte mindre.
LSS och assistansen har, utöver den frihet den ger många personer med funktionsnedsättning, bidragit till Sveriges goda anseende i världen. Sverige, en stabil välfärdsnation och förebild när det gäller välfärd och jämlikhet. Mot den bakgrunden bör man också se världssamfundets oro över utvecklingen.
FN granskade Sveriges funktionshinderpolitik och lämnade sin rapport våren 2014. Här pekade man på att »personer som fortfarande får assistans drabbats av kraftiga minskningar utan kända eller till synes motiverade skäl«. Därför uppmanade FN den svenska regeringen att man säkerställer att program för personlig assistans ger tillräckligt och rättvist ekonomiskt stöd för att säkerställa att en person kan leva ett självständigt liv i samhället.
Lika Unika menar att assistansen måste förbättras. Vi måste täppa till de luckor som har uppstått genom en snävare tillämpning som har medfört att många människor har förlorat livsavgörande insatser. Ledsagning måste tillförsäkras gravt synskadade och blinda. Fler förbättringsbehov finns för att få en ännu bättre rättighetslag.
Därför är det också nödvändigt att den utredningen som nu ska arbeta får nya ramar. De krav som FN-konventionen ställer på Sverige att inte backa från redan etablerade rättigheter måste vara utgångspunkt. Det handlar verkligen om mänskliga rättigheter.
Maria Johansson, ordförande, Lika Unika
Maria Persdotter, vice ordförande i Lika Unika och förbundsordförande Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU
Amanda Lindberg, vice ordförande Lika Unika och förbundsordförande Förbundet Sveriges Dövblinda, FSDB
Håkan Thomsson, ledamot Lika Unikas styrelse och förbundsordförande Synskadades Riksförbund, SRF
Lise Lidbäck, ledamot Lika Unikas styrelse och förbundsordförande Neuroförbundet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
