För att bli ett modernt och principiellt liberalt parti krävs mer än ett namnbyte.
”Den som inte bestämt sig för var man står i samhällets konflikter röstar på Folkpartiet”, dundrar samhällsläraren från katedern.
Det är nittiotal och partiets ökenvandring kulminerar med 1998 års valresultat på 4,7 procent. Ska Folkpartiet överleva millennieskiftet?
Lärarens grova förenkling – möjligen förklarad av att han kallade sig ”VPK:are” långt efter partiets namnbyte – var inte helt rättvis. Men den rymmer ändå en sanning om partiets vacklande profil.
Att vara liberal är, med Gunnar Heléns ord, att vara kluven. Ömsom humanism och tolerans i sociala frågor, ömsom upptrissade krav med udden mot ”snällismen”.
Så också nu. Under helgens landsmöte ska partiet bland annat ta ställning till ett namnbyte, där det traditionstyngda ”Folkpartiet” stryks till förmån för mer kliniska ”Liberalerna”. Namnbytet signalerar att något är på gång i partiet – det bubblar i folkpartiland.
Birgitta Ohlsson, Folkpartiets utrikespolitiska talesperson, målar upp en förhoppning om en förnyad socialliberalism som orkar stå emot både populism och högerextremism. Alex Voronov, politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren, önskar en tydligare vänsterliberal profil.
Uppdraget är viktigt. Europa rymmer ett pärlband av högerpartier som misslyckats med uppgiften att vakta rågången mot reaktionära och extrema krafter. Samtidigt har renodlat liberala partier marginaliserats, inte minst tyska FDP och brittiska Liberaldemokraterna.
Debatten inom svensk höger är oroande. Glidningen i frågor som migration och integration på borgerliga ledarsidor – i synnerhet Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Göteborgs-Posten – vittnar om ett skifte i ton och innehåll. Kristdemokraternas och Moderaternas dramatiska kursändring understryker allvaret.
När Jan Björklund valdes till partiledare 2007 sågs han som en enkelspårig kravgeneral som ville göra upp med Folkpartiets mysprofil. Hur några år kan ändra så mycket.
När stora delar av den svenska borgerligheten kantrat har han och ledningen orkat stå emot. Medan övriga borgerliga partiledare intresserar sig mer för kortsiktiga, potentiellt farliga, politiska vinster har Björklund i stället betonat ansvar och principer.
Vad som händer med den svenska liberalismen är avgörande för utvecklingen i Sverige de närmaste åren. Svaren på flyktingkris och terrorhot kräver ledare som inte faller för plötsliga svängningar och impulser.
Därför är det välkommet att Folkpartiet vill markera en gräns mellan liberalism och konservatism, liksom hålla avståndet mot mörkerkrafter högerut. Lyckas partiet skapar det ett viktigt utrymme för nya politiska förgreningar och överenskommelser – över blockgränsen.
Men ska min gamla samhällslärares bild av ett förvirrat och vilset folkparti ersättas med en modern och principiell liberalism krävs mer än ett namnbyte. Låt oss hoppas att helgens landsmöte lever upp till ansvaret.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
