I skoldebatterna på Södermalm och i Bromma försvarar M vikten av studier. Annorlunda låter det när man talar inför arbetargrabbar i Kista. Då ska alla plötsligt inte bli akademiker.
”Till skillnad från socialdemokraterna vet vi att alla inte vill bli akademiker” säger representanten för moderata ungdomsförbundet. Vi debatterar ungdomsarbetslösheten på Kista Gymnasium där eleverna läser yrkesutbildningar som bygg, fastighet och VVS. Jag ska precis replikera att 25 procent av de gymnasieelever som går på ett högskoleförberedande program skulle ha valt ett yrkesprogram om det hade gett behörighet till högskolan, innan det slår mig att moderata ungdomsförbundet just uppvisade sitt rätta ansikte.
Debatten på Kista Gymnasium är min sista denna valrörelse. Skola efter skola har vi försökt att få förstagångsväljare att reflektera kritiskt till allianspartiernas arbetsmarknadspolitik med skattsänkningar, sänkt restaurangmoms och otrygga villkor. Att den största andelen arbetslösa unga också saknar gymnasiala betyg är inget alliansens ungdomsförbund vill kännas vid. I debatterna har man istället villkorslöst försvarat moderpartiernas politik fastän ungdomsarbetslösheten skenar iväg.
När moderata ungdomsförbundet anser att alla inte vill bli akademiker inser jag hur skickligt den klassföraktande retoriken har fördolts. Men jag tänker tillbaka på skoldebatterna på Södermalm, Kungsholmen, Liljeholmen, Bromma och Nacka som istället har handlat om vikten av studier och satsningar varje enskilt parti vill göra. Annorlunda låter det när man talar inför arbetargrabbar i Kista. Då ska alla plötsligt inte bli akademiker.
Och givetvis vill alla inte bli akademiker. Men för den som har satt sin fot på Handels Högskola eller på juristprogrammet på Stockholms Universitet och tittat sig omkring finns det all anledning att tala om snedrekryteringen och vad som har hänt med vårt land sedan år 2006.
Då gick allianspartierna ut i ett gemensamt valmanifest och beskrev sin vision för ett gymnasium med flera profileringsvägar. Vad som står i propositionen är att det varken är möjligt eller önskvärt att alla ska bli akademiker. Man har även kritiserat gymnasieskolan som i sin tidigare form hade “homogeniserats på grund av försök att göra skolan lika för alla.” Utbildningsminister Jan Björklund menade att individer ska slippa det tvång det har inneburit att alla måste läsa in högskolebehörighet, vilket program man än går på då “alla elever inte har förmåga eller intresse för teoretiska studier och att det då är meningslöst och slöseri med resurser att tvinga dem att läsa mer än nödvändigt.”
Resultatet av skolpolitikens liberala ideologi är att skolan är gratis. Den finns för alla barn. Om den är likvärdig är däremot en helt annan fråga. I Akalla, där jag själv bor, går 33 procent av eleverna i grundskolan ut med behörighet till gymnasiet medan motsvarande siffra i Bromma är 97-100 procent. Avgörande för barnens framtid är föräldrars inkomst och utbildningsnivå vilket går stick i stäv med arbetarrörelsens historiska kamp i detta land. Politiken för jämlikhet har gått ut på att föräldrars förutsättningar aldrig ska behöva begränsa förverkligandet av nästa generations drömmar.
Att det är slöseri på resurser att tillgodose elever som studerar en yrkesutbildning behörighet till högskolan kan bara de partier hävda som vill begränsa unga människor möjligheter och chanser på arbetsmarknaden. Detta är vad valet handlar om på söndag. Antingen fortsätter vi sänka skatten och dra in resurser fastän vi lever i ett av världens rikaste länder eller så investerar vi i att skapa likvärdighet och jämlikhet. För alla.
Lawen Redar, riksdagskandidat Socialdemokraterna i Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
