Utøya 22 juli. Precis som vi inte glömmer vad vi gjorde då Anna Lindh knivhöggs på NK eller när Olof Palme sköts i centrum glömmer vi aldrig denna julidag då 77 människoliv släcktes i Norge. Sommaren tog slut och förvandlades till ett töcken av sorg, vrede och förtvivlan.
Det finns ett före och efter Utøya. Förutom den oerhörda mänskliga tragedin har det som skedde påverkat samhälle och politik för lång tid framöver inte bara i Norge.
I dag börjar rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik. Över 800 journalister är ackrediterade till tingsrätten i Oslo. Hela våren kommer vi att kunna följa rättsprocessen om det största terrordådet i modern tid i Norden. Det är med blandade känslor.
En ny psykiatrisk utredning anser att Breivik är ”juridiskt tillräknelig”. En ”seger för Breivik”, hävdar Svenska dagbladet. Osmakligt, men sant. Breivik har hela tiden ansett att han visste vad han gjorde och att han handlade för nationens bästa.
För oss som menar att massmorden var en politisk terrorhandling har försöken att sjukdomsförklara Breivik känts som otäck verklighetsflykt. Breivik handlade i ensamt majestät men han är inte ensam om sin världsbild. Den delas av högerextrema partier runtom i Europa och har lett till en alltmer rasistisk dagordning som får ministrar att kräva burka-förbud och utlysa folkomröstningar om minareter med mera
Brevik hatar. Han hatar feminister. Han hatar socialdemokrater och alla så kallade kulturmarxister. Han hatar det mångkulturella samhället. Detta hat delar han med både Fremskrittspartister och Sverigedemokrater liksom med Geert Wilders i Holland och all så kallad Eurabia-litteratur.
Breiviks hat fick honom dock att gå över gränsen och bli mördare. När han gav sig på de unga socialdemokraterna var det en medveten strategi att ta kål på dem som skulle fortsätta etablissemangets ”islamisering” av landet. Först måste ”förrädarna” dö, sen muslimerna, resonerar Breivik i sitt manifest.
Att inte vilja se den samhälleliga kontext han verkade i är att blunda för det politiska mörker som sänker sig över dagens Europa med växande islamofobi, antisemitism och antiziganism.
Den nya psykiatriska rapporten har öppnat för ett ideologiskt fokus i Breivik-rättegången. Det är bra, men gör den komplicerad. Å ena sidan måste det klargöras att Breivik inte är en ”ensam galning” utan sprungen ur årtionden av främlingsfientlighet. Å andra sidan får Breivik nu den offentliga scen han gärna vill ha för att föra ut sina idéer.
Tidernas rättegång blir ett prov på om vår nordiska demokrati klarar balansgången mellan rättsstatens krav på yttrandefrihet och ett civiliserat samhälles ovilja att underblåsa hat och fördomar.
För de unga AUF:arnas skull, som mördades för sin tro på det mångkulturella samhället, hoppas jag den blir en väckarklocka som manar oss att aldrig ge upp kampen mot främlingsfientligheten.
facebook: 461 twitter: 37 
Har Al-Qaida och ultrahögern, rasisthögern i Europa inget gemensamt? CIA s modell med ett olänkat ideologiskt nätverk i kampen mot fienden (då i kampen mot Sovjet i Afghanistan) ären modell som driver högern i sin kamp för etnisk renhet och vit kulturhegemoni. Breivik är bara en i raden, en extrem. Salongsrasiterna i Ny Demokrati på sin tid och nu Sverigedemokraterna ingår i högerns Al-Qaida. I vårt land och i hela Europa.
SD gynnas av det ökande utanförskapet, otrygga arbetsformer etc.
-måste det klargöras att Breivik inte är en ”ensam galning” utan sprungen ur årtionden av främlingsfientlighet.
Och lägg därtill; arbetslöshet, bemanningsföretag (förut förbjudna), avskaffad permitteringslön (finns fortfarande i Tyskland)(hade räddat 100.000-tals industrijobb), cancersjuka som tvingas jobba, dålig introduktion/stöd till invandrare mm mm mm mm mm mm…
Ca:2 % arbetslöshet hade vi 1989, ca 100.000 pers.
Sen 1990-talets personalnedskärningar/EU-anpassningar ca 500.000 arbetslösa.
Hellre 3% arbetslöshet och 5% inflation, än 5% arbetslöshet och 3% inflation i EU-krav.
Breivik lever sina stora dagar just nu. Han har lyckats med sitt uppsåt
att bli berömd och dra på sig en stor uppmärksamhet. Fenomenet är känt sedan antiken som ”herostratisk ryktbarhet” (ni kan läsa i historieböckerna det heter så) Herostratos, en galning som Breivik, kunde inte bli påmind annat än genom en hemsk gärnin: att bränna ner Artemisas tempel. Breivik liter av ett speciellt narcissistiskt behov av uppmärksamhet. Nu har han nått målet med sitt liv och sin karriär. Det enda passande starffet för en sådan galning vore att inte säga ett ord om honom, att låsa in honom i en mörk källa vid okänd ort och kasta bort nyckeln. I stället får han många dagarslång spektakel, där han är huvudaktör och får stoltsera med sin gärning och känna sig som en hjälte. Han erkänner varenda gärning. Han känner sig inte skyldig. Det är vi som är skyldiga att minnas och berömma honom som en av de värsta och mest effektiga gärningsmännen. Han är en förebild för mycket av det som vi får läsa i historien, där krig och hjältemod bara är ett narcisistiskt behov.
(En mer felstavningsfri version. URSÄKTA!)
Breivik lever sina stora dagar just nu. Han har lyckats med sitt uppsåt
att bli berömd och dra på sig en stor uppmärksamhet. Fenomenet är känt sedan antiken som ”herostratisk ryktbarhet” (ni kan läsa i historieböckerna det heter så) Herostratos, en galning som Breivik, kunde inte bli påmind annat än genom en hemsk gärning: att bränna ner Artemisas tempel. Breivik liter av ett speciellt narcissistiskt behov av uppmärksamhet. Nu har han nått målet med sitt liv och sin karriär. Det enda passande straffet för en sådan galning vore att inte säga ett ord om honom, att låsa in honom i en mörk källa vid okänd ort och kasta bort nyckeln. I stället får han många dagarslång spektakel, där han är huvudaktör och får stoltsera med sin gärning och känna sig som en hjälte. Han erkänner varenda gärning. Han känner sig inte skyldig. Det är vi som är skyldiga att minnas och berömma honom som en av de värsta och mest effektiga gärningsmännen. Han är en förebild för mycket av det som vi får läsa i historien, där krig och hjältemod bara är ett narcissistiskt behov.
Bra skivet, Helle Klein. Vi får hoppas att domarna i Oslo Tingsrätt avbryter och tystar Breivik, om han försöker hålla politiska propagandatal, där han försvarar och rättfärdigar sina handlingar. Bevisläget är solklart: Han har mördat 77 människor, gjort sig skyldig till fruktansvärd skadegörelse, och straffet måste bli livstids fängelse!
Jo, Sture, jag håller med. Men de har inte livstidsstraff i Norge, absurt nog. Brevikis dåd visar väl om något att ett civiliserat land bör ha möjlighet att utdöma livstids fängelse. Och då menar jag livstid på riktigt.
Jag funderar även på lite andra alternativ att se upp med. Att allt fler pojkar sitter framför sina datorspel (i Sverige snart sagt varje grabb under hela sin uppväxt och endast får utlopp för sin kreativitet via spelstrukturer, som är oerhört statiska.(Jag skulle vilja hävda att falska identiteter byggs på så vis, plus en falsk självkänsla) Att växa upp utan en fadersgestalt i det sambandet, betyder det nåt? Att vara utlämnad till arbetslöshet, meningslöshet, och att en så stor andel av befolkningen tycks vara intresserade av lögner, bedrägerier. Han blev ju rik på att sälja fuskdiplom, och falska licenser, bla. Att tulltjänstemännen inget misstänker när så stora mängder bombmaterial importeras till en enskild person.? Att ha en mamma som inte förstår sonens problem i god tid. Lärare, psykologer, hallå var håller ni hus?Vuxna människor, vuxna förebilder, var är ni?
Jag har tolkat Breiviks gråt vid sin egen film som en längtan efter en god fadersbild, något att tro på, även sig själv visst. Den ljusaste idealism kan vändas till den mörkaste destruktivitet om den inte får rätt näring. Vad uppfostran betyder är något vi inte vill diskutera i det här landet. Narscissismen som Breivik visar så tydliga tecken på, speglar inte den hela vår kultur av yta, sken, lättsinne och brist på verklighetsuppfattning….
Snälla, passa på att bredda debatten medan det går…Låter sig ej göras på nätet, var så säkra på det.
Kanaler för upplysning och kunskap berättar återkommande och reguljärt om nazismens brott och om bakgrund till kriget och krigets offer och segrar.
Sålunda bör också den opinion som vill diskutera invandringen som fenomen få möta och diskutera makthavares och beslutsfattares argument i den frågan.
Invandringen tog fart ungefär samtidigt med nyliberalismens idéer blev till politisk verklighet. Till nyliberalismens friheter är också fri migration, därför förvånar att begränsning av invandringen ses som högerpopulism då nyliberalismen står närmare höger än vänsterpolitik.
Om populism innebär att följa folkviljan förstår jag inte det outtalade föraktet, är det inte demokratiskt att följa folkviljan i en demokrati? Att göra mot folkviljan måste nog betraktas mera som styre och maktyttring mot medborgarna.
Sedan en sak som har med rättegången att göra. Aktuellt tog upp att som jämförelse kan aldrig politiska idéer som anammades t ex av tyska folket under nazisttiden aldrig kan förklaras som psykisk sjukdom. Inte heller politiska ledares brott kan ideologiskt förklaras som psykisk sjukdom, något som ledde till inspärrning av kritiker i Sovjet.
Demokratin måste vara lyssnande, här säger man ett och gör ett annat med avvisande av romer med europamedborgarskap.
Det är bara någon tusendels promille av behövande som beviljas asyl. Det är de mest urbana som kommer. Tusentals utan resurser blir kvar. Blir det någon skillnad om 1 av 1000 få stanna, blir lidandet mindre?