Christer Wigerfelt, Carina Listerborn, Lennart Sjöstedt,
Christer Wigerfelt, Carina Listerborn, Lennart Sjöstedt,

Den heliga äganderätten måste ersättas av nya frihetsprinciper. Allmännyttan är den boendeform som bäst förenar de krafter som behövs för att stärka demokratin, skriver tre bostadsdebattörer. 

Vi befinner oss mitt i en övergångsperiod till en ödesmättad framtid, med en insats som handlar om själva vår existens som samhällsmedborgare.

Hur vi bor påverkar hur vi agerar i den processen. Just nu är hyresrätten inom allmännyttan den boendeform som kan ge bäst dragkraft åt resan till ett hållbart samhälle.

En solidarisk bostadspolitik genomgick ett paradigmskifte på 1990-talet, men som det kan vara med utdragna processer vaknade vi yrvakna till en ny verklighet vid millennieskiftet.

Under denna nyliberala tidsanda såldes stora delar av allmännyttan ut.

Till en början till reapris, eftersom den överordnade strategin hos nyliberaler var att inlemma allt fler medborgare allt starkare i marknadsekonomi istället för bredare samhällsekonomi. Intresset för att bygga fler hyresrätter sjönk drastiskt.

Bostadsbristen har därefter bara blivit alltmer alarmerande.

Just nu är hyresrätten inom allmännyttan den boendeform som kan ge bäst dragkraft åt resan till ett hållbart samhälle.

Resultatet har blivit ett gigantiskt sabotage mot ett gemensamt ansvar för ett hållbart samhälle. Samtidigt är det alltmer uppenbart att flera frågor griper in i bostadspolitiken.

I vågskålen finns ekonomiska klyftor, den globala ekonomin, klimatkrisen och demokratins framtid. Vi behöver därför ett mer holistiskt synsätt på boendet.

Den nyliberala bostadspolitiken har gjort bostaden till en livsinvestering och kapitalvara, till fromma för den privata fastighetssektorn. Klyftorna växer inte enbart ekonomiskt utan även rumsligt.

De sociala effekterna har gjort bostaden till en social markör med växande klyftor. Stadens allt skarpare gränser har skapat ett vi-och-dom-tänkande med oroväckande laddningspotential.

Förorterna riskerar att omvandlas från löftesrikt mångkulturella till ghetton.

Den franske ekonomen Thomas Piketty har undersökt hur pengarna och rikedomarna har flödat i några historiskt viktiga länder. Under åren runt och mellan de bägge världskrigen skedde en löneutjämning.

Den utvecklingen har nu vänt men ökande löneskillnader kan inte vara ensam förklaring till varför klyftorna i samhället nu ökar så starkt. Istället är det främst kapitalbildning som är förklaringen.

Pikettys förslag är att man börjar beskatta kapitalet. Problemet är att det antagligen måste ske genom en global samordning, annars blir det fler Panama-skandaler att hantera för kapitalförvaltare.

Istället spär politiker av alla schatteringar på orättvisorna genom att beskatta dem som har minst pengar eller, vilket är ekvivalent, att ge skattelättnader till de rikaste, påspätt med subventioner för att öka kapitalbildningen (som exempelvis Rot).

Den klimatskadliga delen av den kapitalistiska marknaden behöver därför inte bli större utan mindre.

Kapitalets livsluft är expansion, vilket bidrar till klimatkrisen. Politikerna försöker begränsa utsläppen så att vi landar på mindre än två graders global uppvärmning, men det riskerar att bli ett redan ouppnåeligt mål.

Transportbranschen försöker delvis lösa klimathotet med ny teknik som elbilar; byggbolagen med miljöcertifieringar; teknikföretagen med Smart cities och ekonomer med Green growth. Men detta kommer inte att räcka.

Det är först när vi medborgare börjar agera som kollektiv kraft som vi blir en självmedveten politisk kraft.

Det kollektiva medvetandet har dock försvagats i samma grad som nyliberalismen och konsumismen stärkt sitt grepp om oss medborgare.

Stadens allt skarpare gränser har skapat ett vi-och-dom-tänkande med oroväckande laddningspotential.

Förorterna riskerar att omvandlas från löftesrikt mångkulturella till ghetton.

Förorterna riskerar att omvandlas från löftesrikt mångkulturella till ghetton..

Ensamma är vi enklare att manipulera och övertygas om att vägen till ökad lycka går via ökad konsumtion, men i bakvattnet av vår rovdrift på jordens resurser krävs ett starkare kollektivt medvetande hos oss. Det finns goda exempel på detta både i områden med privat ägande och bostadsrätter, men de ligger närmare till hands i samhällsägda hyresrätter (allmännytta).

Allmännytta har inte som huvudsyfte att ge vinst och motverkar därför en instrumentell syn på boendet. Istället skulle kollektiva aktiviteter kunna uppmuntras.

Bilpooler kan drivas av alla oberoende av boendeform, gemensamma trädgårdar är ett annat exempel på kulturformer som kan öka medvetandet om den kollektiva kraften.

Enligt statsvetaren Robert Putnam spelar det inte så stor roll vilken den kollektiva aktiviteten är, den bidrar oftast till ökad tillit till det gemensamma ändå.

I ett kollektivt sammanhang finns förvisso även där risker men betydligt mindre för vantolkningar.

En satsning på samhällsägd hyresrätt som den grundläggande boendeformen är därför en satsning för en gemensam framtid

Ju starkare vårt demokratiska inflytande blir, desto större ansvar är vi villiga att ta. Den fysiska klimatkampen blir därför nödvändigtvis kopplad till samhällets demokratiska klimat.

Den heliga äganderätten måste ersättas av nya frihetsprinciper. Allmännyttan är den boendeform som bäst förenar de krafter som behövs för att stärka demokratin och det kollektiva medvetandet. Ekonomi, klimat och demokrati är oupplösligt förbundna med varandra.

En satsning på samhällsägd hyresrätt som den grundläggande boendeformen är därför en satsning för en gemensam framtid.

Christer Wigerfelt är redaktör för nätmagasinet Alba.nu

Carina Listerborn är professor i stadsbyggnad, Malmö högskola

Lennart Sjöstedt är tidigare bostadspolitisk sakkunnig i Hyresgästföreningen Väst