Försvarspropositionen bör inte ses som en slutpunkt, utan snarare markera en start på en ny säkerhetspolitisk debatt, skriver professor Lars Ingelstam.
Huvuddragen i det kommande inriktningsbeslutet är kända. Försvarsmaktens anslag räknas under de kommande fem åren upp*. Inriktningen ska vara ”ökad operativ förmåga” i krigsförbanden, och bakgrunden är ”det försämrade säkerhetspolitiska läget”. Stödet i riksdagen är säkrat genom regeringspartierna plus M, C och KD. V och FP står utanför, av rakt motsatta skäl.
En klar politisk enighet alltså, och inte sensationellt mycket pengar. Är det så mycket att bråka om? Men det brukar vara klokt att läsa ”det finstilta” också.
Jag menar att de resonemang som utvecklas – och inte utvecklas – är mer anmärkningsvärda än själva förslagen.
Säkerhet och säkerhetspolitik. Ett systemfel är sedan länge inbyggt i försvarsbesluten. Först tecknas en bred bild av säkerhetsproblem på kort och lång sikt (Vägval i en globaliserad värld, Ds 2013:33). Ett år senare går man direkt på Försvarsmaktens inriktning (Ds 2014:20).
Alla de hot och säkerhetsproblem som inte kan mötas med militära medel lämnas obeaktade och ofinansierade. Jag trodde att man skulle tagit något intryck av senare års debatt där Kofi Annan, Ban Ki-moon, Jan Eliasson med fler framfört vikten av förebyggande arbete.
Men det blev tvärtom. Propositionen snävar in säkerhetspolitik till att bli föga mer än militär (det enda undantaget är cyberhot och ”påverkanskampanjer”). Försvarsministern tar avstånd från det vidgade säkerhetsbegreppet: ”säkerhetspolitiken inbegriper en stor del av det breda perspektivet men inte allt” (sid 7). Det civila försvaret knyts mycket nära till det militära: stor vikt läggs vid att det kan ”bidra till Försvarsmaktens operativa förmåga” (sid 104).
Långsiktighet och planering. Att planera på lång sikt och inrikta systemet för framtiden har varit något av en paradgren för försvarssektorn. För detta fanns två huvudmotiv. Det ena var ekonomiskt: man ville förhindra att till exempel nya flygplan skulle dyka upp som gökungar i budgetprocessen. Det andra var säkerhetspolitiskt: både vi och vår omvärld skulle veta att svenskt försvar präglades av stabilitet och genomtänkta lösningar.
När det kalla krigets logik inte längre gällde togs nya initiativ. Perspektivplaner för tiden fram till 2020 utarbetades mellan 1997 och 2000 och fick accept. Ett tungt element i dessa var att förbereda Försvarsmakten för internationella insatser. Detta fick visserligen intern kritik, men präglade verksamheten under många år.
Det förra försvarsbeslutet (2009) lade fast begreppet insatsförsvar; insatsen kunde göras nära eller långt borta. Av den inriktningen finns knappast något spår i årets proposition. (I själva verkat försvann den, som genom en fallucka, i januari 2013, men det är en annan historia).
Det sägs att ”omställningen till ett försvar med en större nationell tyngdpunkt ska genomföras med tillgängliga resurser”. Man flyttar över öronmärkta pengar från internationella insatser till reguljär förbandsverksamhet. Det finns några pliktskyldiga meningar om FN:s roll.
Försvarsministern borde förklarat denna totala vändning. Annars blir det svårt att värja sig mot tanken att dagens planering i stor utsträckning styrs av tidsandan och organisationens egenintresse snarare än av sakliga och säkerhetspolitiska motiv.
”Den operativa förmågan”. Jag påstår inte att propositionen som helhet är illa genomtänkt eller kortsiktig. De delar som bygger på militär professionalism ger ett vederhäftigt intryck. Begreppet ”tillgänglighet” lanserades i det förra försvarsbeslutet och förtydligas nu till att militära förband ska kunna vara i verksamhet inom mindre än en vecka efter höjd beredskap. En del obalanser i materielanskaffningen ska rättas till. Frågan om flera Gripen-plan (JAS 39E) skjuts på framtiden.
Detta görs proffsigt och med tydliga siffror, vilket inte är så konstigt. Försvarsmakten har gott om höga officerare med lång tjänst bakom sig och försvarsministern har anställt en general som statssekreterare.
Mitt intryck är att de militära planerarna är professionella och sakliga. Det verkar inte finnas många ”militarister” inom försvarsmakten. Sådana hittar man däremot i vissa politiska kretsar och bland mer eller mindre självutnämnda ”försvarsanalytiker”.
Elefanten i rummet. Personalläget inom Försvarsmakten är problematiskt. Det finns för många överstar och generaler och för få soldater. Propositionen duckar inte för frågan: det finns ”betydande utmaningar och osäkerheter”. Riksdagen har tidigare fått underlag som visar att man tidigast 2019 kan nå en rimlig balans.
Den omläggning som nu signaleras kan förvärra problemet. I reklam för Grundläggande militär utbildning (GMU) har Försvarsmakten framställt internationell tjänst som attraktiv och medmänsklig (ungefär ett Sida-jobb i gröna kläder). Det har varit relativt lätt att rekrytera soldater med sikte på utlandstjänst, men svårt att få dem att stanna efteråt.
Hur lätt blir det att intressera unga människor för utbildning till ”vanlig” svensk soldat? Det är välkänt att försvarsminister Hultqvist gärna skulle ta upp värnplikten ur dess malpåse. Men hur stämmer tidsandan med ett obligatorium?
Det är oförsiktigt att i en försämrad säkerhetspolitisk situation lita nästan helt på den militära organisationen – som dessutom har brister i kvalitet och omfattning. Denna proposition bör inte ses som en slutpunkt, utan snarare markera en start på en ny säkerhetspolitisk debatt.
Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring. F d planeringsforskare vid FOA.
*Med respektive 3, 4,5, 5, 5, 5 %.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
