Slogans som ”Framtidspartiet” räcker inte långt, om man sedan inte vågar säga särskilt mycket om framtiden.
I helgen avslutade ABF Stockholm och Arbetarrörelsens historiska sällskap sin utmärkta seminarieserie ”Socialdemokratiska partiet 125 år”.
Serien har genomförts trots motstånd och passivitet från delar av partiledningen på andra sidan Sveavägen i Stockholm. Där vill man vara ”Framtidspartiet”, inte gräva ner sig i det förflutna. Som Socialdemokraternas valgeneral Janne Larsson sagt: ”Vi har en fin historia, men Hjalmar Branting lever inte längre”.
Han kan ha rätt i att Socialdemokraterna inte vinner särskilt många nya väljare på att fira historien, utan mest bekräftar sina gamla anhängare. Däremot har Janne Larsson fel om han tror att historien är Hjalmar Branting.
Det förflutnas socialdemokratiska framgångar byggde på sakpolitik, grundad i tydliga värderingar. Till exempel valaffischen från 1960 med arbetargrabben som sneglar på några studenter och texten: ”Begåvad men fattig – ge honom lika chans”.
Och att den stora grundskolereformen genomfördes med stöd av Centern och Folkpartiet. Nog är det intressant att i dag veta att det funnits en annan sorts folkpartister än major Björklund med sin elitskola. Och att man förmodligen går vilse i skolfrågan i dag om man inte har historiens klassperspektiv i bakhuvudet.
Du ska som politiker förstås inte titta i backspeglarna så mycket att du hamnar i diket. Men historien ger kunskaper. Tyvärr är kunskaper inte hårdvaluta i dag.
En bekant till mig berättar att hans partis riksdagsgrupp numera har få utredare, folk som kan suga upp och förmedla fakta till de folkvalda. De flesta i dag är kommunikatörer.
Men slogans som ”Framtidspartiet” räcker inte långt, om man sedan inte vågar säga särskilt mycket om framtiden.
På 20-talet klagade Ernst Wigforss över att Socialdemokraterna satt i olika regeringar utan att ha en egen ekonomisk politik. Att föra en borgerlig politik var ingen succé. I de allmänna valen fick man sällan över 700 000 röster.
Men det verkliga lyftet kom 1932 när man formulerat en egen krispolitik och erövrade 1 049 000 röster. Nog borde här finnas lärdomar för dagens socialdemokrater, eftersom man i likhet med partivännerna på 20-talet saknar en egen ekonomisk politik.
När alliansen försämrade a-kassan skedde det med antydningar om att de arbetslösa annars inte skulle söka erbjudna jobb. Att arbetslösheten var de arbetslösas eget fel, så resonerade också borgerliga ekonomer i början på förra seklet. Deras rekommendation var att jobben skulle komma tillbaka om man sänkte lönerna men det gav en katastrofal depression. I dag vill Lars Calmfors sänka lönerna.
Historien går alltså igen, men folkvalda och valkampanjmakare som blundar för det, löper risk att hamna på – ja, just det – historiens sophög.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
