debatt Om SD funnits då välfärdsstaten skapades kan man tänka sig att de varit de största motståndarna till de reformer som byggde det Sverige de själva idealiserar, skriver Kristian Mandin, konsult inom kommunikation och företagsutveckling.
Man kan beskriva dagens politiska kaos som en skönhetstävling där ingen vann- För fanns det egentligen något att rösta på i valet? Något som samlade folket? SD har lyckats ganska bra med att samla massorna men så länge de är utestängda från samarbete är deras röster värdelösa.
Och SD:s något osvenska framtoning i kombination med deras faiblesse för »Folkhemmet« skapar en märklig häxblandning; det konservativa SD strävar efter ett samhälle som skapades genom progressivitet och antikonservatism och av reformer som ställde allt på ända.
Om SD funnits då välfärdsstaten skapades kan man tänka sig att de varit de största motståndarna till de reformer som byggde det Sverige de själva idealiserar.
I USA finns det en falang inom Demokraterna och blad de oberoende som går under epitetet Progressiva. De brukar använda den Skandinaviska välfärden som ett paradexempel på ett jämlikt samhälle.
Vad de amerikanska progressiva inte verkar känna till är att det parti som stod för progressiviteten, alltså S, idag är ungefär lika konservativa som SD. S verkar ha glömt sin samhällsbyggarkompetens och tycks bara vilja bevara befintliga maktstrukturer.
Och S är inte ensamma om detta, progressivitet saknas i de flesta partier. Man berättar inte för väljarna om hur samhället ska utvecklas eller hur visionerna ser ut och då återstår bara att försvara makten.
Men integration – så som vi känner den idag – är omöjlig i ett progressivt samhälle..
För några år sedan tog Sverige emot en stor mängd flyktingar. I spåren av detta kommer frågan om integration.
Men integration – så som vi känner den idag – är omöjlig i ett progressivt samhälle.
Ett samhälle som står för progressivitet är i ständig förändring. Idag ser vi på integration utifrån hur det nuvarande samhället ser ut, man tror att nyanlända kan anpassas efter en färdig mall, vi har alltså en konservativ syn på integration, »Kom hit och anpassa dig!« eller så döms du till ett evigt utanförskap.
Naturligtvis kommer vårt generösa flyktingmottagande sätta spår under all överskådlig tid. Ingenting kommer någonsin vara som vanligt, allt är under ständig förändring – oavsett om vi vill det eller ej.
För att förändringarna ska gå i rätt riktning måste våra politiker vara progressiva och inte, som idag, viljelösa och ducka för verkligheten eller som SD utmåla problemen olösliga.
För Sverige kan och har gjort det förut, det var integration som skapade välfärdsstaten.
Runt förra sekelskiftet flyttade drängarna och pigorna till stan. Problemen var desamma som nu. Låg utbildningsnivå, grupper av rotlösa unga män, hederskultur, dåliga bostäder, dåliga arbetsvillkor.
Om man ser på de samhällsförändringar som skedde under det förra seklet ter de sig, utifrån hur samhället såg ut i 1900-talets början, som helt absurda, högre utbildning, tillgänglig för alla, allmän sjukvård, allmän rösträtt, vettiga bostäder, genomgripande jämställdhetsreformer, barnomsorg, äldreomsorg och inte att förglömma bortläggande av titlar genom den så kallade Du-reformen.
I början av 1900-talet var det omöjligt att tänka sig att en kvinna som hette Andersson och var född i ett arbetarhem kunde bli generaldirektör. Idag ser många det som omöjligt att någon som heter Mustafa och kommer från Rosengård kan ta sig uppåt i samhällshierarkin.
Och precis som nu fanns det krafter som ville begränsa vissa människors tillgång till det gemensamma samhället och försvara maktstrukturerna.
För egentligen är det ideologiskt lika långt mellan en liberal och en kristdemokrat som mellan en liberal och en vänsterpartist.
Det är värt att komma ihåg att de flesta av oss som har rötter i Sverige bara är någon generation från plogen och ett stampat jordgolv, vi är alla resultatet av en gigantisk integrationsprocess som skapades av progressiva politiker.
Så gällande regeringsmakten och landets framtid handlar det om att bygga samhället, att ha progressiva idéer och våga stå för dem. Och då behöver de partier som i alla fall tror sig vara progressiva prata med varandra och komma överens om hur de vill att Sverige ska se ut i framtiden.
Jag tror inte skillnaderna är så stora. För egentligen är det ideologiskt lika långt mellan en liberal och en kristdemokrat som mellan en liberal och en vänsterpartist. Det handlar bara om ifall man vill liera sig med de som vill bevara befintliga strukturer eller om man vill utveckla samhället.
Valet står alltså mellan progressivitet och konservatism. Om man ser tillbaks på historien är valet enkelt.
Kristian Mandin är konsult inom kommunikation och företagsutveckling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
