Först gjorde alla vågen när USA:s finansminister Henry Paulson förklarade att staten går in med 700 miljarder dollar för att hindra fortsatt sammanbrott. Men nu föds tvivel. Åtgärdspaketet har kört fast i kongressen.

I måndagens New York Times summerade Paul Krugman kritiken. Görs insatsen på rätt plats i systemet? Krugman och andra tvivlar och menar i stället att den kritiska punkten nu är finanssektorns brist på kapital. Men om staten ska skjuta till kapital måste man få inflytande, kanske även ägarandelar, i utbyte. En mardröm för högern.

Den andra invändningen är att finansministern kräver fullständiga maktbefogenheter, ingen granskning och att varken kongressen eller domstolarna i efterhand ska kunna utkräva ansvar. Det är "diktatorisk auktoritet", skriver Krugman.

Sammanbrottet på Wall Street sprättar upp aldrig riktigt läkta sår från Bush kampanj för krig i Irak. Direkt efter 11 september förklarade presidenten att han stod ovanför internationell rätt och amerikansk lag. Omskakade och chockade fick han befogenheter många ångrat. Nu försöker finansministern göra om tricket.

Richard Durbin, demokrat från Illinois, uttryckte misstron i Senaten i måndags: "Vi måste ställa frågor vart det här leder, på samma sätt som vi borde ställt frågor för sex år sedan innan vi drogs in i Irakkriget." Misstron delas av de flesta amerikaner.

Paulsons paket kommer röstas genom, men med förändringar. Varje minut av debatt gynnar Barack Obama och alla andra demokrater. Ingen förstår sammanbrottet – inte ens bankdirektörerna verkar ha fattat vad deras företag tjänade pengar på, allt var som trolleri – men i grunden handlar det nu om förtroende, starkare regleringar och i förlängningen människors vardagsekonomi. Det är demokraternas hemmaplan.

McCain har redan trasslat in sig i så många motsägelser om finanskrisen att han verkar lättad över helgens näsvisa frågor om alla hans bilar i alla hans hus.

Barack Obama håller distans till själva debatten om krispaketet. Luftigt förklarar han att sammanbrottet innebär slutpunkten för föreställningen att överklassens rikedomar automatiskt sipprar ner till vanligt folk. Han vet att han inte behöver säga mer. För första gången på veckor leder han, knappt, i opinionsundersökningarna.

Obamas uppgift blir nu att förflytta debatten till en om vardagsekonomi. Om de år som kommer. Han har programmet: höjda minimilöner, lättare att organisera sig fackligt, reformerad sjukförsäkring och satsningar på infrastruktur och nya energislag. Wall Streets haveri innebär att valrörelsen kan börja handla om politik, inte om karaktär. Allt prat om "change" kan då äntligen få lite substans.