Förtroendet för kungahuset har rasat rejält, enligt SOM-undersökningen i onsdags från Göteborgs Universitet. Det är inte så underligt. Drottning Silvias patetiska försök i TV att släta över sin pappas nazistiska förflutna och kung Carl Gustafs herrmiddagar med kaffeflickor som efterrätt har tärt på förtroendet. Inte ens glansen från prinsessbröllopet i somras har kunnat förhindra att ett växande antal svenskar vägrat ”vända blad”, som kungen uppmanat dem till.

Två större kritiska försök att granska kungahuset gjordes förra året – några välgjorda Kalla Fakta-program i TV4 om drottningens pappa och boken ”Den motvillige monarken”. Reaktionerna i den etablerade mediavärlden var pinsamma att skåda. Man mumlade och svassandet fortsatte. Boken avfärdades med att den byggde på anonyma källor, trots att alla vet att verkliga nyheter inte går att knäcka utan att skydda uppgiftslämnarna.

Någon nyhet är ju inte heller Bernadotternas svaghet för folk med pengar och kungens vidlyftiga festande. Och om boken hade brister kan det knappast ursäkta att man inte grävde vidare på egen hand och skaffade sig sina egna källor.

Saknade frågorna allmänintresse? Var det inte tillräckligt relevant? En dam på stan som intervjuades i Rapport i onsdags var inne på det: ”Han har också ett privatliv”, sa hon om kungen. Ja, i någon mening måste han få ha det, men inte om delar av privatlivet ser ut som det nu gör. För en statschef ska också vara ett föredöme. Det är inte en privatsak om man har kungens patriarkala kvinnosyn.

Förtroenderaset i den nya mätningen visar att allt fler svenskar insett det. Detta trots att många av de stora medierna fortsatt att fjäska för kungahuset och i det längsta dragit sig för att ställa kritiska frågor. Denna förljugenhet är inte bra ens för kungafamiljen. För om den står över den granskning som resten av det offentliga livet får leva med, frestas kungen och hans gubbsjuka polare – Aje, Noppe och vad de heter – till nya former av excesser på sina fester. Och då ökar riskerna för utpressningsförsök från enskilda, som Haijby-affären på 50-talet visar.

Om förra årets negativa publicitet för kungahuset var förhållandevis ängslig och försiktig, men ändå satt så stora avtryck som förtroendesiffrorna i SOM visar, är den svenska monarkin illa ute. I Agenda häromkvällen svarade Socialdemokraternas nye partiordförande Håkan Juholt efter viss tvekan ”ja” på frågan om han ville avskaffa monarkin. Men varför tveka? Monarkin är självklart en förlegad ordning, på väg att vittra ned på egen hand. Arbetslinjen borde gälla också för kungahuset.