Börsnoteringen av Engelska skolan visar hur lukrativt det har blivit att driva skola. Men friskolors rätt att göra vinst kan inte väga tyngre än elevers rätt till kunskap.

»Teckning rekommenderas.«

Så avslutas Dagens Industris stora genomgång inför börsnoteringen av Internationella engelska skolan som äger rum i dag. Det är den andra privata skolkoncernen som på kort tid går upp på börsen.

Börsnoteringen av Engelska skolan är särskilt intressant eftersom den visar hur marknaden ser på risken att det införs ett vinsttak utifrån den senaste tidens debatt som har förts kring Ilmar Reepalus välfärdsutredning.

Än så länge verkar inte marknaden bry sig ett skvatt. Aktiepriset på Engelska skolan kommer sannolikt att stiga under dagen.

Kanske är det ett utslag av arrogans inför politikens möjlighet att strama åt vinsterna i välfärdssektorn. Eller så är det en rationell analys av att det föreslagna vinsttaket inte kommer att göra så stor skillnad för de stora välfärdsföretagens möjlighet att tjäna pengar.

Oavsett vilket så visar börslistningen av Engelska skolan med all önskvärd tydlighet hur lukrativt det har blivit att driva privat verksamhet i skolsektorn.

Att vinstdrivande företag utför tjänster i det offentliga behöver inte vara ett problem i sig. När processer och utfall tydligt går att reglera i avtal finns det inget som säger att privat drift skulle vara sämre än offentlig. Exempelvis är det få som tror att kollektivtrafiken i Stockholms län skulle bli bättre om landstinget tog över driften själv.

Men det är skillnad på att trafikera en busslinje och att bedriva undervisning. Samma incitament som i det förra fallet bidrar till kostnadseffektivitet riskerar i det senare fallet att leda till kvalitetsförsämringar och sortering av »kunder« efter lönsamhet.

I grundskolan är exempelvis andelen obehöriga lärare dubbelt så hög i fristående skolor jämfört med skolor med kommunala huvudmän, 40 respektive 19 procent. Även andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen är dokumenterat lägre i fristående skolor.

Utmärkande för de fristående skolorna är dessutom att de tenderar att etablera sig där elevunderlaget är gynnsamt. År 2012 var det elva gånger så vanligt att friskolor fanns där elevunderlaget var som bäst jämfört med där det var som tuffast.

I marknadens logik finns ingen plats för dyra elever. På så sätt bidrar de vinstdrivande friskolorna inte bara till segregering – det är en del av deras affärsmodell.

Att vi har en mångfald av utförare i skolan är bra. Sverige kan bli ännu bättre på att ge plats åt stiftelser, kooperativ och andra idéburna driftsformer. De vitaliserar utbildningssystemet och bidrar till en pedagogisk pluralism. Det finns med andra ord inga skäl att gå tillbaka till helt offentlig drift.

Men friskolors rätt att göra vinst kan inte väga tyngre än elevers rätt till kunskap. Här måste politiken vara modig och slå fast att de bolag vars enda syfte är att göra vinst inte hör hemma i utbildningsväsendet.

I väntan på tuffare regler för de vinstdrivande skolföretagen kanske man gör bäst i att teckna upp sig för Engelska skolan-aktien ändå. Då får man ju i alla fall en chans att påverka koncernens pedagogiska idéer och arbetssätt på de kommande årsstämmorna. För den debatten lär ju gå varm bland aktieägarna. Eller?