Näringslivsorganisationerna och riskkapitalbolagen lobbar nu hårdare än någonsin. Mycket står på spel när välfärdsmarknaden granskas.

När Thomas Berglund och Bert Levin startade daghemsbolaget Pysslingen 1983 visste de vad de gjorde. De ville utmana systemet, föda en ny kommersiell välfärdsmodell.

De hade rekryterats från Folkpartiets toppskikt till SAF-ägda M-gruppen, och fått i uppdrag att ”skapa nya affärstillfällen i den offentliga sektorn”, som Veckans Affärer beskrev det hela i en intervju med herrarna 1984.

Med sig i båten fick de Electrolux, som enligt dåvarande vd:n Anders Sharp såg ett ”utrymme för expansion inom områden där den offentliga sektorn idag är ensam”.

I båten satte sig också Moderaterna och Folkpartiet – fullt på det klara med vilka intressen man lierade sig med. Striden mot löntagarfonderna hade förenat prominenta näringslivstoppar och marknadsliberalt inspirerade politiker, och med Pysslingen inleddes en gemensam offensiv för att privatisera offentlig sektor.

Det är denna trettioåriga offensiv – och dess konsekvenser – som jag och fem andra journalister har velat skildra och granska i boken ”Den stora omvandlingen”.

Det är första gången som ”den nya svenska modellen” (som The Economist döpt den till) synas på det här sättet. Vi har velat tränga bakom rubrikerna och titta på hur välfärdsmarknaden skapats, och vad forskningen och statistiken säger om effekterna.

Privata företag driver nu en knapp femtedel av den skattefinansierade välfärden – en marknad värd mer än 100 miljarder, där riskkapitalbolag dominerar som ägare.

De största koncernerna slussar runt många miljarder skattekronor, och svenskarna har blivit allt mer kritiska när löftena om billigare och bättre service kommit på skam.

På senare tid har också borgerliga politiker vacklat i sin tro. Vilket har irriterat Timbro: ”Ger man kritikerna rätt i att valfriheten har gått för långt undergräver man den mödosamma, historiska framgång som reformerna har inneburit för att förborgerliga det svenska folkhemmet”, argumenterar Karin Svanborg-Sjövall i boken ”Kentucky Fried Children?om den svenska valfrihetens rötter, och dess fiender”.

Det är ett språk som är symptomatiskt för hur debatten hela tiden förts. ”Valfrihet” har varit det ständiga honnörsordet inom privatiseringsleden, ända från början av 80-talet.

”När vi får välja bil och tandkräm i Sverige bör vi också få välja sjukvård”, argumenterade moderatledaren Ulf Adelsohn 1983.

Striden kring Pysslingen framställdes också som en Davids kamp mot Goliat. Som de pigga entreprenörernas och småskaliga alternativens kamp mot den stelbenta statliga sossebyråkratin – den som inte gav folket möjlighet att välja.

Ur det föddes Carl Bildts och Bengt Westerbergs ”valfrihetsrevolution” i början av 1990-talet. Man sade sig vilja ”öka mångfalden”.

Samtidigt har valfriheten hela tiden förenats med näringsfrihet, ja på flera områden också med etableringsrätt för privata företag. Som om det inte går att skilja mellan rätten att välja bort en dålig läkare eller skola från rätten att tjäna pengar.

Politiker har genomfört omvandlingen med ideologisk trosvisshet, men också med örat mot de näringslivsintressen som hela tiden har växt i omfång och styrka.

Det var SAF som inledde kampen för konkurrensutsättning och privatisering av välfärden. Och man står fortfarande på barrikaderna, nu i form av Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna och Riskkapitalföreningen.

Dessa organisationer, liksom enskilda riskkapitalbolag, lobbar nu hårdare på politikerna än någonsin förut. Naturligtvis för att de har affärsintressen att försvara.

Återigen får valfriheten fungera som vinstintressets alibi. En reglering av vinsterna hotar valfriheten, säger man. På senare tid har vi också sett prov på en slags näringslivsfeminism, där man hävdar att en vinstbegränsning hotar jämställdheten.

I dag har dock David blivit Goliat. Pysslingen har svalts av jätten AcadeMedia som ägs av riskkapitalbolaget EQT – inte direkt en aktör styrd av kvinnor. Och den småskaliga mångfald som utlovades har blivit mångmiljardkoncerner.

Vad hände med Pysslingens grundare? Thomas Berglund är i dag vd för den riskkapitalägda vårdskoncernen Capio. 2012 hade han fyra miljoner i grundlön.

Kent Werne är frilansjournalist, nu aktuell som redaktör och medförfattare till Den stora omvandlingen – en granskning av välfärdsmarknaden